Bara på kul: Hej kollegor!!

Det hjälper oss inte det minsta inför årets säsong - men litet kul, bara för att det är kul - måste vi "BGM-aktivister" (Kerstin, Lasse Hultman och jag) också få ha. Så igår, den 29 mars, åkte vi ner till Svängsta för att besöka ABU-museet. De har en hel hoper kul maskiner och grejer att titta på, och så får man röra vid dem! Precis som hos oss, fast mindre grejer... Inte färre, men mindre. Vi blev väl mottagna av ABU-aktivisten Bo Perbrink, pensionerad efter många års trogen tjänst vid ABU. 

Naturligtvis skvallrade vi en del om hur det är att driva ett industrihistoriskt museum, hur man kämpar för att försöka engagera nya och yngre förmågor och hur man bär sig åt för att fånga besökarnas intresse. Det är ju sådant som vi alla har gemensamt. Han berättade en massa spännande saker om ABU's historia. Att det började med urmakeri och taxametrar till exempel. Här har vi en hästdroska med taxameter kopplad till framaxeln...

För att vara säker på att taxametern verkligen visade rätt hade man en noga uppmätt kontrollsträcka som man körde runt på. Och så gjorde man väldigt länge eftersom taxibilarna hade en gemensam, rikstäckande, taxa. Och när taxan skulle bytas så fick alla taxibilarna vackert åka till Halda-verkstäderna och få taxametrarna öppnade, lämpliga kuggdrev utbytta, provkörda och plomberade. Det var långa köer, berättade han... 

Men det hela startade som ett urmakeri - fickur. Och fickur är ju ganska små, så svarvarna och pantograferna och alla de andra maskinerna är ju också små...Närmast på verktygsbänken står det en liten handdriven svarv. Och den andra bilden visar en liten pantograf...

 

Visst är de gulliga?

Och så, när taxiåkandet dog ut under andra världskriget så satsade man på spinnrullar och haspelrullar istället. I grunden likartad finmekanik... Och fiskedrag... Och fiskare... Den gode Bo berättade väldigt levande och min vision av vad som hände när taxametermarknaden dog blev närmast denna: 

Föreställ er ett stormöte med fabrikens alla anställda. Direktören ställer sig på scenen och säger såhär: "Nu har vi hamnat i ett läge där vi har tre alternativ. Endera lägger vi ner fabriken. Eller också går vi tillbaka till våra rötter och börjar göra klockor igen. Väggpendyler kan nog sälja bra. Eller också börjar vi göra fiskerullar. Nu röstar vi!" Och så blev det fiskerullar...

Antagligen var det inte exakt så det gick till, men det var den bilden han förmedlade...

Men numera finns "Napp och Nytt" bara på nätet, digitalt...

Kort sagt en mycket trevlig utflykt i det fina vädret. 

Men sedan blev det litet konstigt: När man är på utflykt får man fika på lokal. Basta! Det hör till. Så vi frågade en lokalbo var man kunde fina någonstans. Nja, blev svaret, det finns faktiskt ingenting här i Svängsta utan det är i Mörrum eller Karlshamn då. - Jamen vi skall norrut! Då, fick vi veta, är det Tingsryd som är närmast... Det var väl också f-n, tänkte vi. Men i Ryd fanns inget kondis, och inte i Urshult och det slutade med att vi fick gå på Biggans i Tingsryd. Löjligt men sant. 

Vi svenskar är nog litet dåliga på att ta hand om våra lokala näringsidkare. "Handla där du bor - Bättre än du tror" är faktiskt en slogan värd att ta på allvar. Vill man ha tillgång till lokal service så måste man också använda den så att den kan löna sig. Tänk på det, kära läsare, och se också till att du besöker de lokala sevärdheterna - hembygdsgården, de lokala industrihistoriska museerna och vad det nu kan vara. För annars försvinner de!

En förmiddag i Kosta ...

... närmare bestämt den 18 januari, blev vi varmt välkomnade av Degelmakarmästare Peter Meinking i Kosta och hans lärling Mattias.

När vi kom var han egentligen fullt upptagen med att göra en skalperad kupdegel (det är en täckt degel men en snabel för anfånget och ett hål i taket - om ni inte visste). Men han avbröt för att ge oss en rejäl, en-och-en-halv timma, genomgång av teorin för hur man skall göra fungerande glasdeglar. Det var väldigt spännande att höra honom berätta om hur man ältar leran åtminstone fyra gånger och låter den vila under minst fyra men gärna sex eller åtta veckor däremellan.

 Det ni ser i bakgrunden är stöpan, det heter så, där leran ligger under en fukthållande presenning och mognar. Vilar gör den inte utan den ändrar sig litet sakta - men ingen vet riktigt i detalj vad som händer. Och så går Peter dit och nyper litet i den då och då och så plötsligt en dag är den lagom för nästa knådning. Fast man knådar inte för hand utan det har man maskiner till.

Ni som har varit i museet har ju sett våra degelformar. I dem gjorde man ju så, att man byggde degelväggarna inuti formen. Det kallade Peter för det Tyska sättet. Först gjorde man bottnen, rimligen i en form,

 och sedan "slog" man alltså degelns väggar inuti degelformen. För att göra det idag använder man en dabb som påminner om dem som används i konsthantverket när man exempelvis vill vaxbelägga en plåt före etsning. (Ni kan läsa om det i Philip von Schant's bok om grafiska tekniker).

Men i Kosta gör man tvärtom. Ja, alltså, man gör förstås bottnen först men sedan ställer man en plåtform på och så bygger man väggarna utanpå formen istället.

Enligt Peter ger det här mycket bättre kontroll av att man verkligen arbetar samman de olika lagren av lera och det kan man ju tro på: Dels måste det vara mycket lättare att se vad man håller på med och dels måste det vara mycket lättare att arbeta om man inte behöver stå på huvudet ner i formen. Och det är förstås jätteviktigt att man får bort alla stora blåsor. Med "stora" menas ett par millimeter.

Nackdelen med att bygga degeln utanpå formen presenterade Peter med ett stort skratt: "Om man inte har byggt färdigt hela väggen på en enda dag utan låter den stå över natten med formen i kommer man att upptäcka att plåt inte krymper - men det gör leran." Så när man väl har satt igång med degelväggarna är det bara att hålla på tills det är färdigt. Tar man en kvarts extra kaffepaus blir det till att gå hem en kvart senare.

Men när väggarna är byggda och formen är uttagen kan man gå hem. Och nästa dag får man så sätta igång och bygga kupan - ifall det nu skall bli en sådan degel som ni sett här ovanför. Men om det skall bli en öppen degel som här nedanför så är själva formningen klar nu.

De - Peter och Mattias - berättade om en gång när de haft besök av en grupp från en konstkeramisk verkstad. En verkstad där de gör sådana där stora keramikkrukor ni vet, som brukar stå på torg och sådant. "De såg ut som abborrar med hakorna vid knäna när vi berättade hur fort vi måste få upp väggarna." Besökarna den gången var ju vana vid att dels arbeta med en mycket blötare lera och dels ställs det inte riktigt lika höga krav på en blomkruka.

Skall det bli en kupdegel, en täckt degel, så får man bygga kupan på frihand. Så då är det dags att ta fram ögonmåttet. Och sedan kommer snabeln. På frihand. Och den blir ju ganska tung så den behöver stöd.

Så låt oss säga att själva byggandet av en degel tar två-tre fulla arbetsdagar. Sedan skall den märkas: "SV" stod en gång för "Sandvik" men nu betraktar Peter det som "Sverige". "K" är Kosta. 181026 var den dagen den här degeln började byggas och det är degel nummer 56. Och så är den 105 cm i diameter och 70 cm hög.

Sedan skall den in i fuktkammaren för att torka och nu var vi där igen: Det här är ingenting man kan jäkta på. Lugnt och stilla skall det gå. Och de måste torka alldeles jämnt. För om de torkar ojämnt så krymper de ojämnt och om de krymper ojämnt så spricker de. Degeln från oktober förra året stod i fuktkammaren och väntade på att bli lagom torr för att passera Peters kritiska blick. Och då - när den kom in i fuktkammaren hade leran kanske knådats sedan april-maj-juni förra året.

Även om det nog är tungt att göra deglar så är det inte bara det som Peter och Mattias jobbar med utan de skall göra ringar och de skall mura ugnar och de skall ...

Men det helt övergripande intrycket var att båda två gillade att arbeta med sina händer och att de var stolta över sitt jobb. Här har vi Mattias och Lasse och Kerstin och Peter och Degeln och Thomas Karlsson som arrangerade det hela. Ni som inte var med på den här utflykten missade verkligen något. Men håll utkik på utskicken och håll koll här på bloggen för det kommer nya chanser!!

För er som vill veta mer: 2015 gav Kalmar Läns museum ut en skrift om degeltillverkning - då fanns den fortfarande i Orrefors, men gick till på samma vis. Den finns att läsa här (öppnas i nytt fönster). En sak som är annorlunda idag är att man inte längre använder glödlampor under torkningen (se sista sidan) - numera ser det ut såhär:

Inte lika kul, kanske: ett litet värmeelement istället...

Studieresa till IFÖ-verken ...

Vi blev för en liten tid sedan kontaktade av IFÖ-verkens industrihistoriska museum. Och då kan man ju undra varför. Men det är alldeles förnuftigt faktiskt:

Det är (eller var) som så att Axel Hermansen, ja just precis han, mannen bakom Hermansenugnen, inte bara var den som sålde ugnar till nästan alla de sydsvenska glasbruken utan också var en av dem som fick fart på IFÖ-verken.

Och IFÖ-museets eldsjälar (det är samma där som hos oss: Ett relativt fåtal eldsjälar driver verksamheten i praktiken) har nu gett sig till att öppna ett gammalt skåp med ritningar. Och där fanns en massa ritningar på ugnar till olika bruk från ungefär 1908 till och med 1950. Och även om Tommy (han som kontaktat oss och tog hand om oss hette Tommy och han assisterades av sin kompis Lennart) redan hade lovat att han skulle försöka fixa kopior på ritningarna så kunde ju en grupp som vår förstås inte hålla sig utan ALLA skulle vara FÖRST med att få en bra bild på ritningen i telefonen!!!

Ni känner igen dem, va? Lasse i randig tröja och bakom honom har vi Berne från hembygdsföreningen i Kosta. Och så kommer Tommy från IFÖ som inte kan hålla sig för skratt när han såg alla studsa upp på en gång med glittrande ögon. Och så har vi Thomas Karlsson och Kerstin som mest gav sig på detaljer.
Jag vill påpeka att jag alltså INTE fotograferade ritningar utan här visade prov på förtröstansfull tillit till våra kollegor och vänner på det industrihistoriska museet: Jag litade på Tommys löfte om att vi skulle få kopior endera på papper eller i digital form eller båda. Jo då. Så'n är jag. Så de' så!!

Tommy, förresten, som alltså tog mest hand om oss, visade sig vara en glad och engagerande guide...

...som fick gruppen att drömmande blicka mot de högre sfärerna och andaktsfullt träda in under WC-portalen...
Men skämt åsido: De har gjort ett fint museum och det ligger mitt i staden (Bromölla) och de sliter som djur - men trots det har de inte fler besökare än vad vi har. Vi pratade ju förstås inte bara teknik och Hermansenugnar utan det blev ju också en massa prat "små-arbetslivsmuseer-emellan" om dtabaser, digitalisering, anslagsmöjligheter, kommunens engagemang och annat.
Kort sagt känns det som att vi har litet att lära av varandra och det skall bli trevligt att välkomna dem på ett återbesök till våra museer (även Kosta museum, förstås) fram i vår.

Åsså en liten knorr på det här som belöning till er som har lyckats läsa ända hit: Ni vet "Blomstervasfabriken" i Hovmantorp? Den där firman som målade och i någon mån slipade vaser från 1895 och framåt? Dom hade minsann ambitioner dom: 1908 begärde de en offert på en glasugn, jag tror det var en fyra-deglars, från IFÖ-verken! Det ni: Det hade ni ingen aaaaning om. Men nu vet ni och det beror på att Glastekniska Museet åkte på studieresa till IFÖ-verrken. Och om ni går med i föreningen Glas-i-Hovmantorp så kan ni också få vara med på så spännande resor.

Trelleborg

Igår (torsdag 31/5) var vi sju medlemmar som i två bilar for till Trelleborg, för att i museets magasin betitta vad som fanns i glasväg.

Det visade sig att, likt skomakarens barn, museet inte hade så mycket T-glas: förklaring är, sades det, att "vi Trelleborgare sparar vårt T-glas i skåpen istället!".

Som vi tidigare skrivit finns en möjlighet att Trelleborg haft en pantograf.
Även om vi visste att det inte finns några maskiner kvar, så hoppades vi (eller iaf jag) att vi skulle få något troligen pantograferat exempel – eller åtminstone en "stor vas [...] en maskin ritade mönster. Därefter doppades glasen i etsbad.". (Det finns ju många exempel på sammanblandning av pantografer och guillocheringsmaskiner.)

Nå. Så var inte fallet: av kategorin ”stora vaser” fanns exempel på krackelerade eller optikblåsta utan övrig dekoration.

Vi hade burit med oss stämpelplåten med Calmare Nyckel, både för att visa och i förhoppning om att få se en vas med mönstret – ingen lycka där heller.

Vad vi fann var exempel på mattetsade grogglas från något (troligen oceangående) passagerarfartyg:

(Imorgon, om vi inte blir nedtrampade av turisterna, ska jag se om vi har några av de skeppen/båtarna)

Vi fick också se några "äkta" trelleborgs-termoskolvar.

När vi ändå var i ett museimagasin, så vandrade vi förstås runt bland alla andra grejor som fanns – spinnrockar (men nästan ingen vävstol, konstigt), ur, (häst-)vagnar och slädar, kanoner...

Efter detta gick vi på loppis, men fann inget intressant glas.

Eftersom en inte kan tänka på allt, så blev det ingen bild på GiH-are i museimagasin, drickande kaffe eller annat ovidkommande. (Om nå’n annan deltagare har en, skicka den till mig?)

Till slut var vi hemma igen: en lång, trevlig dag, men utan nå’t resultat.

Till Slovakien vill jag fara...

Just nu är det ju mest februariutställningen på Lessebo Bibliotek som upptar vår tid och vårt engagemang. Men på längre sikt har vi förstås ytterligare ambitioner. Vad vi skulle vilja göra vore att arrangera en studieresa för föreningens medlemmar till Rona glasbruk i Slovakien. Det skulle bli en mera ambitiös studieresa än de vi brukar ha men det skulle passa bra eftersom föreningens verksamhet numera är bredare än att bara studera de glasbruk som på på något sätt har anknytning till Hovmantorp. I och med att föreningen startade Glastekniska Museet så blev ju verksamheten mycket bredare. Nåja; Varför just Rona glasbruk i Slovakien?

Jo, såhär är det: Som ni vet har vi två stycken pantografer i våra samlingar, en horisontell med plats för 24 glas och dessutom en vertikal med plats för tolv glas. Den vertikala är inte riktigt färdiginstallerad ännu men den står i alla fall på rätt plats nu. För er som besöker museet kanske det räcker mer än väl med två helt olika pantografkonstruktioner - men för oss som vill fördjupa oss mera i glasmaskinernas historia är det inte tillräckligt.

Och då är det som så att Rona faktiskt (fortfarande) tillverkar pantograferat glas på beställning! 

Och deras pantografer ser alldeles annorlunda ut, eller åtminstone har de sett helt annorlunda ut..

 

Av de bilder vi fått från Rona är det litet oklart ifall de (datorstyrda)  pantografer de använder idag ser ut som våra (se bilden här nedanför från Rona och jämför med bilderna på vår horisontella pantograf)

eller om de faktiskt ser ut som den historiska pantograf de har ställt upp som ett utställningsföremål:

Visst vore det spännande att krypa runt i den här lilla grejen och försöka räkna ut hur nålarna rör sig och hur mekaniken fungerar... 

 

Förresten; Är det bara jag som associerar till en glasharmonika när jag tittar på den där pantografen? 

Glasharmonikan anses vara äldre än pantografen - och har dessutom en helt annorlunda funktion. Fast när man tittar på Ronas' antika pantograf och William Zeitlers glasharmonika så ser de nästan till förväxling lika ut, eller hur!

OM vi lyckas få fram pengar för att delfinansiera en studieresa till Rona så blir det förstås för föreningens medlemmar, så glöm inte att betala in medlemsavgiften, 200:- per person, till bankgiro 5292-0683. Nya medlemmar är förstås också välkomna! Årsmötet kommer att hållas lördag den 24 mars.

Sammanfattning:

Ha’re va’t nå’t? – både ja och nej: vi har haft annat för oss ett par torsdagar, Lasse och jag har rostskyddat motvikten till vertikalpanton (vars tilltänkta hål-i-golvet ännu inte blivit till).

Jag har haft en styck "öppet-enligt-överenskommelse" (danskar som blivit rekommenderade av en vävande kompis... ryktet sprider sig!).

I torsdags hade vi personalen på Kulturarvscentrum på besök på förmiddagen. Hos oss myllrade de så mycket att de inte fastnade på bild, men det gick bättre i hyttan:

Samtidigt, bakom ryggen på oss alla (men mitt på golvet) höll Gunnel från Belysningsbolaget Bsweden på att återmontera den stora Kumulus-lampan som varit på utställning. (Den består av 73 delar, fick jag veta.)

På eftermiddagen for vi till Ekenässjön för att bese deras hembygdsmuseum. Därstädes beundrade vi framför allt deras fantastiska modeller. (Tänk om vi hade haft en lika ... hängiven? modellmakare för g-modellen... - men då hade den blivit alldeles för dyr...)

Vi beundrade förstås deras glas också, men tyvärr fanns inte så mycket av det vi (eller jag, då) fått för oss (mig) att det skulle finnas (Ekenäs, vi som försvann, utgiven 1984, alltså 8 år efter nedläggningen - på sid 35 står: "Vanligtvis var det fråga om den enklare typen av etsning, mattetsningen, men även djupetsning förekom eftersom graveringen inte hade slagit igenom på Ekenässjön.") Det fanns minst lika många exempel på graverat som det gjorde på mattetsat...

Vi hade många och långa resonemang om hur små-museer kan skötas, marknadsföras, visas osv. Att utbyta praktiska erfarenheter är minst lika viktigt som att betitta andras samlingar! Intressant, men lite sorgligt att höra, var att de också har svårt att rekrytera guider, och de har ändå en medelmskader på drygt 200 personer.

Idag lördag var det höstmarknad i Bergdala, och alltså hade vi öppet på BGM. Årets marknad pågick kl 10 – 15. Vi hade 115 besökare, vilket är rekord (tidigare rekord var 84 personer 27/7).

Film i radio!

Men det går väl inte?

Jodå, det är bara vi dinosaurier som tror – SR Kronoberg har förstås ett Instagramkonto... och här finns radiofilmen. (öppnas i nytt fönster)

Dessutom visade det sig att själva radioinslaget var mycket längre, men fanns bara i det långa förmiddagsprogrammet. Här finns det – den som inte vill höra hela programmet kan börja lyssna vid ungefär 2.20 (ca 24 minuter från slutet). (öppnas i nytt fönster)

Igår var vi ju till Kulturarvscentrum och spanade efter etsade glas – det blev inte så många bilder, men vi hittade ”pantade” glas både från Alsterfors och från Flerohopp, samt guillocherade från Färe.

Och så fick vi se blästringsmallarna från Pukeberg:

(– inte för att det var alldeles enkelt att förstå hur de använts...)

Se fyra till på digitaltmuseum - också denna länk öppnas i nytt fönster.

Och imorgon är det lördag - och inte vilken lördag som helst, utan lördagen då vår sommarsäsong med dagligt öppethållande börjar!

Så: kamrater, blivande kamrater och alla intresserade:


VÄLKOMNA TILL BERGDALA GLASTEKNISKA MUSEUM
ÖPPET ALLA DAGAR 10 - 16

Hutter-hutter-hutter...

Trots dubbla strumpor och rejält underställ är det KALLT att hålla på med pilljobb!
Lasse har ägnat dagen åt diverse sladdar - och det har jag också. Men när det blev fotodags så var jag så kall om fingrarna så jag kunde inte hålla kameran stadigt. Eller också var kameran så kall om fingrarna att den inte kunde fokusera... Så bilderna är jätteoskarpa. Vi får se om det blir varmare imorgon.

För att Lasse skulle få arbetsutrymme - ja även inför lördagens begivenheter förstås - så gjorde vi en preliminäruppställning av Guillochemodellen på dess plats. Imorgon skall vi skaffa fram plywood och bygga in den på ett rimligt sätt så vi har den igång på lördag. Om vi ställer dit en tjugoliters hink för att samla upp pengarna under myntinkastet så tror varken Lasse eller jag att vi skall behöva tömma hinken på pengar under lördagen. Så till en början får det klara sig utan att vi arrangerar ett lås...

Själv ägnade jag mig också åt en massa sladdar och nu finns det belysning i den nya glashyllan. Lysdioder är verkligen fantastiska: Ingen ström drar de och snyggt blir det!