Bergdala: nu en InfoPoint i Glasriket

Utöver turistinformationen i Kosta finns nu även fyra så kallade InfoPoints: här i Bergdala, i Hovmantorp (campingen), i Lessebo (Handpappersbruket) och i Skruv.

Pressning i England på 1950-talet

I en engelsk (lång och ordrik) beskrivning av efterbehandling av pressglas plockar jag detta (min översättning)

" Pressglaspuntlar såg helt annorlunda ut än "vanliga" puntlar. De hade alla en gjutjärnsplatta (och förstås ett långt handtag) som var planslipat på den yta som skulle häfta an mot glasföremålet.
De fanns i lika många storlekar och former som de föremål som pressades: ovala föremål hade ovala puntlar, medan ett föremål med t.ex. tre fötter krävde en puntel som såg ut som ett spaderess.
Dessa puntlar var alltid välvda, så att ingen del av dem kom i kontakt med mönstret mitt under föremålet.
"
(källa en artikel här, på forumet glassmessages.com)

Jag har hittat ett bra foto på på en sådan puntel, föreställande Fred Taylor som 1951 på Bagley’s Glassworks drev en salladsskål i servisen ”Empress”.

(publiceras med tillstånd av Pontefract and Castleford Express – fotograf tyvärr okänd)

Man kan se skålens botten mellan ”ringen” och de ”ekrar” som fäster ringen i puntelskaftet.

Från samma glasbruk, men på 1970-talet finns två andra intressanta bilder.
Också dessa är under copyright, men dem fick jag inte tillstånd att visa här.
Gå till http://collections.wakefield.gov.uk/index.asp?page=item&mwsquery=%28%7BCategory%7D%3D%7Bphotographs%7D%29+AND+%28%7Bsearch%7D%3D*%7Bbagley%27s+glass%7D%29&filename=WAKGM&hitsStart=30&hitsPrevious=%26%2310094%3B
för den första bilden, klicka sedan på högerpilen för nästa bild.

En puntel som dessa lämnar märke på fot-ringen, som oftast sedan slipas.

"Sillafat"

Här hemma hos oss har vi ett sillafat som måste vara "plättbakat" (eller hur, Lasse?).

Det är knappt 30 cm långt, ser ut såhär:

Vi kan jämföra det med vårt äldre, konventionellt pressade, sillafat (något mindre än ovanstående):

Detta är dessutom matt-etsat i själva sillen, men inte med allra högsta precision. Detalj på undersidan:

Kosta glasbruk, medio 1970-tal

Vid mitten av 1970-talet skaffade Kosta några moderna pressar.
Lasse (som var med) har hjälpt oss med en beskrivning av hur de användes. För att det inte skulle bli alldeles för långt har jag hoppat över en del.

Press för tillverkning av Laxfat med mera

Laxfatet är ett avlångt fat med ett pressat laxmönster som hade stora krav på hur glasmängden fördelades över formen.
Formen bestod av en mönstrad underdel som glaset fördelades på och en slät överdel som utförde pressarbetet.

För tillverkning av faten köptes tre pressar med kringutrustning från England.
Pressarna var försedda med hydraulisk drift för den horisontella rörelsen av formplattan och den vertikala driften av pressplattan.
Den horisontella rörelsen var in under glasstrålen, tillbaka till pressplatsen och därefter ut till avplockningsplatsen.

Avplockningen utfördes för hand med en bakplåtsliknande spatel.

När glaset lyftes av formplattan var det helt slätt. För att få en skålform las det varma glaset i en s.k. sjunkform av grafit som hade den färdiga formen. Glaset fick ligga i grafitformen tills det var formstabilt, därför gick det åt flera sjunkformar för att få erforderlig tid så att glaset blev formstabilt.

Från sjunkformen lyftes glaset automatiskt med en vakuumplockare till ett transportband som transporterade det till kylröret.

Eftersom laxfatet hade en oval form skulle det vara mest glas i mitten av formen med mindre glas i början och slutet. Detta löstes genom att formen fördes förbi glasstrålen med varierande hastighet.

Vid produktion av runda tallrikar av olika diameter och med olika mönster användes inte funktionen som förde formplattan under tiden som glaset placerades på formen.
Tillverkningen skedde vid vanna 3 i gamla hyttan, där smältdelen var byggd som en konventionell dagvanna.

(klicka på bilden så kan du läsa texten också!)

Eftersom det i praktiken visade sig att det var trångt med tre pressar togs pressen i mitten bort och bara två pressar byggdes om.
Det var fortfarande manuell hantering med att lyfta det pressade fatet från formplattan till sjunkformen.


Denhär pressningen kallades för "plättbakning" eftersom alla föremål pressades helt släta, och fick sin (skål-)form efteråt.

Observera att med denna metod är det omöjligt att göra saker som gräddkannor, skålar med fot osv.

Snyggare dörrar

… till våra turistinformationsskåp:

Vi får hoppas att dessa åldras lite (helst mycket!) bättre än förra årets.

Alla ni som vill ha era broschyrer/foldrar här: hör av er!

Nu har vi öppet alla dagar kl 10-16 (men håller stängt midsommar, alltså imorgon och lördag), så det är bara att komma hit!

Mera radio, men från Kulturparken

... fast jag missade den när den kom. Men nu, så:

Uranglas i radio!

Råkade höra ett avsnitt av Loppmarknadsarkeologerna i förmiddags – denna gång handlade det om uranglas.
Går att lyssna på här.

Eftervärmning, men hur?

För att kunna värma in en redan ganska varm glasgrej måste man ju ha något att hålla den med.

För vanligt blåst glas finns ju punteln, en smal solid järnstång: med en klick glasmassa på punteln fästs botten av det glas som ska drivas, pipan knackas av och skålen (eller vad det är) sitter fast på punteln, med en åtkomlig övre del med hål i. Den änden kan klippas, formas… Såhär kan det se ut:

En precis likadan puntel kan förstås användas för pressglas.

Men: ofta (rentav oftast?) har pressglaset mönster i botten. Om man då sätter dit en varm glasplutt kommer ju (troligen) mönstret att ”störas”. På en hel del pressglas kan man faktiskt se sådana märken efter ”vanlig” puntel.

Inte lätt att fotografera, men på forumet Precis en så’n finns en hel tråd om pressglas med sådana puntelmärken - alla kan läsa, man behöver inte medlemskap.

Men det fanns andra typer av puntlar och ”hållare”. Nedan två bilder från Digitalt
museum, den första föreställande en ”klammer” (kallades också hylsa, tror jag – annars rätta mig, snälla!) och den andra en puntel för pressglas.

Klamrar finns i många olika modeller på Digitaltmuseum.

Här också en bild ur boken Gullaskruf glasbruk 1927-1952 från 1957:

Det finns mer att säga om pressglaspuntlar, så fortsättning följer.

Och förresten: en PUNTEL är ett verktyg (hur den än ser ut). När punteln knackas loss uppstår ett PUNTEL-MÄRKE, som ibland finns kvar, ibland slipas bort, nuförtiden ibland bränns bort med en gasollåga.

Årets praktiska pyssel närmar sig färdigt

Nu har vi åter lagt ur kabelskyddet, som vi tog in för vintern.

(vi vände på det se'n, men det fastnade inte på bild)

Vi har också smällt upp massvis med nya ”snurror” utomhus (eller 4 st i alla fall):

Eftersom någon gillade dendär glasrike-kartan vi hade på väggen så mycket att hen rev ner den så har vi i år inte bara skaffat en ny karta, vi har också skruvat plast över den. (Alltså, du som vill ha denna kartan, glöm inte skruvmejsel…)

Inomhus har vi fortsatt ”inreda” fönstren.

Såhär blev det:

Fönstret innehåller matterat glas (graverat och blästrat) på övre hyllan, gelbat och fotoetsat på nedre hyllan.

Imorgon blir det ett fönster till, med diverse fastblåst: Vi hoppas visa skillnaden mellan pressat och fastblåst (alltså att för fastblåst glas, så följer föremålets inre form dess yttre).

Hågkomster från förr: om värming av pressat

Detta har vi fått oss tillsänt från vår gamle vän Olle Krantz:

Det stämmer att det mesta pressglaset värmdes efter pressningen (värmepolerades) just av det skälet som anges, nämligen att det blev mjukare att ta i genom att skägg och andra ojämnheter smältes bort. Men det fanns undantag. Jag minns till exempel ett mätglas i form av en mindre kanna som direkt efter pressningen bars in (alltså till kylröret). Varför vet jag inte eftersom kannan hade kvar lite av det vassa. Tyvärr tog jag aldrig reda på det. Det kan ha berott på att det fanns många märkningar med olika måttenheter och dessa kanske smälte bort eller blev otydliga av värmningen. (Där lärde jag mig till och med vad ”jumfru” betyder.)
Kerstin lägger till: länk till wikipedia

Att värma pressglas var ibland ganska roligt, inte minst när det tillverkades skålar som också kunde sirras till assietter eller tallrikar. Vi värmare briljerade (?) ibland med att sirra snabbt och länge innan punteln med föremålet överlämnades till mästaren som utförde den slutliga utformningen. Han gillade inte vad vi gjorde eftersom för mycket sirrande kunde deformera tallriken. Det bör tilläggas att det här var för omkring 65 år sedan och det torde alltså vara preskriberat.

Tack Olle!

Varning – inte eftervärmt!

Någonstans har jag hört att över 90% av allt pressglas blev ”eftervärmt” (siffran gäller ett glasbruk i England, 1950-tal).

Med eftervärmning fick man bort formskarvar(”skägg”, fick en bättre yta, kunde föremålet formas om, ibland så att en produkt blev många olika, utgående från samma form.

Men ibland gjorde man inte det.

Bilden visar en ganska vanlig (på loppisar) assiett, som har attribuerats till många olika glasbruk (bland annat Transjö och Lindshammar). Av någon anledning är det många som kallar detta mönster/denna modell "eklöv". Själv tycker jag snarare att den liknar ett lönnlöv... - eller ett fantasi-löv.
Denna är inte märkt på något sätt.

På den nedre bilden ser man tydligt det ”skägg” som bildats i skarven mellan form och ring (eller form och malle). Det är så vasst att man kan göra sig illa på det! (Därför står assietten i ett fönster, innanför skyddsplast – här hos oss kan ingen skära sig på just den assietten!)