Det går långsamt fram ...

... men det går ändå fram - Vi hurra för den resan när vi kom till Köpenhamn.

Så står det i visan "Från Engeland till Skottland" och det gäller även våra besökssiffror. Idag passerade vi 500 besökare - elfte juli förra året passerade vi 1200. Men vi kämpar på.

Nu har vi fått en ny fin marknadsföringsfilm från Mats Harrysson. Den ligger på hans facebooksida, här. Ni måste inte logga in på facebook för att se just den här filmen - men om ni gör det så finns där hur mycket vackra bilder och filmsnuttar och grejer som helst... Dela gärna filmen på facebook eller andra fora, för det är det den är gjord för.

Hjälp oss också med att sprida ryktet att vi finns.
Och, hörni, ni som läser den här bloggposten: Handen på hjärtat, Har just NI varit här i år?
Annars är det dags!

HURRA!

Idag har vi passerat 300 besökare i år, mycket tack vare att 2919-års ”årets besökare” kom på återbesök.

För ett år sedan idag hade vi summa 933 besökare – alltså ett tapp på cirka 70%.

Alltså fattas bara sådär 1710 besökare tills 2020-års besökare kan koras - och det betyder faktiskt mindre än 70 besökare per dag på återstående planerad öppet-säsong!

Nå, det kunde (kanske) varit värre...

Om markföroreningar, igen

I november 2018 togs ett antal markprover för att förbereda saneringen

I december 2018 fick vi en ny utsikt - och vi hoppades förståss att avverkningen var något slags löfte om att saneringen var förestående.

Förra sommaren hade den (saneringen) inte påbörjats, men utsikten var ju lika hopplös – här ett exempel från juni.

Sommaren gick, och i augusti fick vi i alla fall staketet fixat.

Om saneringen hördes ingenting, den kommer väl i sinom tid. I tidningarna kunde en läsa att statens saneringspengar för förorenade områden tagit slut för året.

Nu har det blivit sommar igen (ett och ett halvt år efter avverkningen). Slyet har blivit högt, och utsikten ser ut såhär.

Men saneringen, då? Nja, den kommer väl så småningom (får vi verkligen hoppas!).

Häromdagen fick vi besök av ett gäng forskare som har en ny metod att lokalisera föroreningar med hjälp av elektricitet. (Reportage i Smålandsposten, kanske låst artikel, här)

Några bilder:

Den sista bilden visar Richard (som står för metoden) med ett par elektroder.

Så, vem vet? – kanske saneringen äntligen kommer närmare?

Amerikanskt pressglas - inte sällan lystrat

Det tycks finnas (ha funnits?) en delvis annorlunda pressglastradition i Amerika. På den mycket innehållsrika (men något svårnavigerade) hemsidan Carnival glass worldwide finns mycket matnyttigt och spännande för dem som är intresserade av pressglas.

Begreppet ”carnival glass” syftar på pressat och lystrat glas – namnet tycks komma från 1930-talet då lystrat glas tydligen ofta lottades ut (i USA) på kringresande tivolin (”carnivals”).

En märklig (för oss) idé var/är att ha olika mönster på utsida och insida.

Från denna sidan kan vi se flera spännande filmer. I den första (#4 Frank Fenton talks about Red Carnival, moulds & more) får vi veta mycket om olika in- och ut-sidor.
Vid 3min 31sek finns en stillbild på ett fat med både ut- och insida. Vid 4min 55sek finns en ganska bra bild på de olika delarna: formen med ett mönster och mallen med det andra mönstret.
Jag har bett om tillstånd att visa bilderna här, men har tyvärr inte fått det.

Den mest spännande filmen (tycker jag) är den som heter "Sea Mist Green Carnival Plate Production at Fenton"
Den är ganska lång (16 min), men visar hur en specialbeställd pressnings-session kunde gå till vid Fenton Art Glass år 1998. Man utgår från en (alltså en enda form) skål-form (med olika in- och utsida), från vilken man tillverkar fat (assietter) (huvudbeställningen) men också ett antal ”whimsies”: alltså skålar med böljande brätten, med hänkel, omformade till ”kannor”…
Filmen har longörer i mitten, men hoppa inte över för mycket: från ca 6 min (till ca 10 min) tillverkas flera ”whimsies”. En avancerade whimsy görs vid ca 13:20.
Lägg också märke till lystringen (vid ca 3 min): glasbiten förs fram till i mynningen på ett dragskåp – ”lystersprutaren” sprutar på de lystrande metallsalterna (i ångform? eller kanske i nå’n uppslammad vätska?)

Ägarna tillåter inte "inbäddnig" av filmerna. Kanske måste ni gå via tidigare länk - isåfalll är det den sista filmen jag menar.

Vad gäller amerikansk tradition (åtminstone vid Fenton) kan vi notera att de använder hylsa (kallad ”snapper”), aldrig någon annan typ av puntel. En hylsa lämnar inget märke under föremålet.

För att det ska bli nå’n bild alls i detta inlägg kommer här en (kanske) Hovmantorps nya (vänster) och en (kanske) Eda (höger). Båda finns i museet, som ju håller öppet varje dag kl 10-16 nu, till och med den 16:e augusti.

Bergdala: nu en InfoPoint i Glasriket

Utöver turistinformationen i Kosta finns nu även fyra så kallade InfoPoints: här i Bergdala, i Hovmantorp (campingen), i Lessebo (Handpappersbruket) och i Skruv.

Pressning i England på 1950-talet

I en engelsk (lång och ordrik) beskrivning av efterbehandling av pressglas plockar jag detta (min översättning)

" Pressglaspuntlar såg helt annorlunda ut än "vanliga" puntlar. De hade alla en gjutjärnsplatta (och förstås ett långt handtag) som var planslipat på den yta som skulle häfta an mot glasföremålet.
De fanns i lika många storlekar och former som de föremål som pressades: ovala föremål hade ovala puntlar, medan ett föremål med t.ex. tre fötter krävde en puntel som såg ut som ett spaderess.
Dessa puntlar var alltid välvda, så att ingen del av dem kom i kontakt med mönstret mitt under föremålet.
"
(källa en artikel här, på forumet glassmessages.com)

Jag har hittat ett bra foto på på en sådan puntel, föreställande Fred Taylor som 1951 på Bagley’s Glassworks drev en salladsskål i servisen ”Empress”.

(publiceras med tillstånd av Pontefract and Castleford Express – fotograf tyvärr okänd)

Man kan se skålens botten mellan ”ringen” och de ”ekrar” som fäster ringen i puntelskaftet.

Från samma glasbruk, men på 1970-talet finns två andra intressanta bilder.
Också dessa är under copyright, men dem fick jag inte tillstånd att visa här.
Gå till http://collections.wakefield.gov.uk/index.asp?page=item&mwsquery=%28%7BCategory%7D%3D%7Bphotographs%7D%29+AND+%28%7Bsearch%7D%3D*%7Bbagley%27s+glass%7D%29&filename=WAKGM&hitsStart=30&hitsPrevious=%26%2310094%3B
för den första bilden, klicka sedan på högerpilen för nästa bild.

En puntel som dessa lämnar märke på fot-ringen, som oftast sedan slipas.

"Sillafat"

Här hemma hos oss har vi ett sillafat som måste vara "plättbakat" (eller hur, Lasse?).

Det är knappt 30 cm långt, ser ut såhär:

Vi kan jämföra det med vårt äldre, konventionellt pressade, sillafat (något mindre än ovanstående):

Detta är dessutom matt-etsat i själva sillen, men inte med allra högsta precision. Detalj på undersidan: