Pressad, eftervärmd och driven gräddkanna

Någonstans har jag läst att över 90% av allt pressglas blev ”eftervärmt” (siffran gäller ett glasbruk i England, 1950-tal).

Med eftervärmning fick man bort formskarvar(”skägg”), fick en bättre yta, kunde föremålet formas om, ibland så att en produkt blev många olika, utgående från samma form.

Som synes är denna gräddkanna omformad efter pressningen. Den måste vara omformad, eftersom den är smalare i överkant än på sitt vidaste ställe, och då skulle ju press-mallen inte ha kunnat dras upp ur kannan.

På denna bild syns spår av ”in-drivningen”, några horisontella märken (klicka bild för förstoring).

Kannan har snip också, även den gjord efteråt:

… kan man kalla det ”har dubbelhakor”…?

Ett fynd från Lågprisvaruhuset

Pressglas vet vi ju vad det är, eller hur?

Häromdagen var vi på Lågprisvaruhuset, och där fanns en pall med vanliga dricksglas, tillverkade i Turkiet (precis en del av sortimentet i Glasshopen – fast det som finns där har KostaBoda-etikett)
.
Vi upptäckte att glaset hade dekor av stjärnor i olika storlekar – och att dekoren var på INSIDAN! Det är ju ibland svårt att känna om dekorer går inåt i glaset, eller om de sticker ut. Vi debatterade detta en stund, och till slut investerade hela 5 riksdaler för att få hem det för närmare undersökning.
Efter diverse pyssel (bland annat en ”avgjutning” i trolldeg) lyckades vi fastställa att stjärnorna i översta halvan sticker ut (relief), medan de mindre stjärnorna i nedre delen av glaset ”sticker in” (försänkt relief). Tyvärr fastnade inte avgjutningen (mönstret på) på bild.

Här är i alla fall bild på glaset (utsidan):

Så vad har detta med pressglas att göra? Jo: detta glas måste ju vara pressat, och mönstren måste ju sitta i mallen: utstickande i nederdelen, instickande i överdelen. Glaset är svagt konat, så de utstickande mönstren i nederdelen går fria från dem i överdelen då mallen höjs upp.

Och så har vi ännu ett exempel på en malle som inte är slät!

Du behöver inte fara till Kosta för att få se det: i helgen är museet öppet - lördag 10-16, söndag 12-16.
Välkommen!

Ny fönsterutställning!

Vi (stiftelsen) fick ju överta en och annan glasbit från salig föreningen, men det är inte alltid lätt att hitta rätt plats i museet, även om det uppenbart är något som borde dit.

Sålunda har vi en champagnestrut ur servisen Ceremony (Lagerbielke för Orrefors 2001) – det intressanta de den är att den är 35 cm hög (vilket också är problemet).
Vi har hört att den gjordes lite som ett experiment för bendragningsmaskinen: hur långa ben kunde faktiskt göras i den? – och alltså finns en god anledning att ha den i museet.
Frågan var: VAR finns en säker plats att ställa ett så högt glas?

Vi har sneglat på skorstensnischen flera gånger, men problemet med den är att det faller så mycket damm och småsten från ”taket”. Så småningom blev svaret det gamla vanliga: en tillbockad plastbit. Så nu står den där, i den bockade plastbiten som också har tak över själva struten:

(borde kanske tagit bild på konstruktionen, men det glömdes bort)

Så till fönstret: Karin, vars smådjur vi haft i ett år, föreslog att hon kunde leta upp lite graverat, om vi ville.
Det ville vi förstås, så nu har vi några graverade prismor (däribland en med Fantomen!), en burk för matpengar och lite till. En uppställning visar mönsterritning, tomt glas, uppritat glas och färdigt glas, pennan och en tuschkaka.
Några bilder (klicka på bilderna för förstoring):

Dessutom har vi haft inte mindre än 13 besökare under helgen (som inte är slut än, det är en timme kvar)!

Dagens insats

(utöver att ta emot tre besökare) var att försöka hjälpa ett av de gamla picknickborden.

Jag skulle väl knappast få godkänt av nå'n träbåtsägare, men lyckligtvis ska den ju bara sittas på...

Jag hade tur: det regnade bara 12-15 droppar under slipningen, och jag hann med två oljningsomgångar före kl 16.

Nu ösregnar det.

Konstigt, benet är vridet?!

På museet kan du få se flera stycken pressglasskålar med ben. Just dehär är pressade i ett stycke. Dessutom har de ett speciellt kännetecken: benet är vridet, och vridningen sitter inte i formen.

Så varför är det då vridet?

(Det kan förstås vara vridet med avsikt men… läs vidare:):

Vi har fått höra en förklaring:
När man ska ta ut en så’n skål ur formen kan den sitta lite fast. Då måste man peta lite med ett verktyg, för att få loss den. För att det ska fungera måste man ta ut den medan den är en aning för varm, alltså ännu inte alldeles stel.
Då är det lätt hänt att benet blir lite vridet… (är vad vi hört, i alla fall)

Vi har fått en extra upplysning från Björn Arfvidsson:
Vid eftervärmningen som gjordes för att få bort sömmar och vassa kanter från pressningen, värmdes glasen ofta ”för mycket” så att glaset började röra sig. Eftersom punteln sitter under foten hamnar själva vridmomentet i det stackars benet (vilken således blir vridet).

… finns det nå’t som slår ”värdelöst vetande”?

Imorgon och på söndag kommer museet att vara öppet – 10-16 lördag, 12-16 söndag, och vi pekar gärna ut de vridna skålarna.

Bergdala, söndag

Klockan är lite över ett. Det har just börjat regna, och inte är det varmt heller.

Det är tredje öppethelgen för säsongen, och ganska tomt på besökare. (I lördags hade vi en familj med massor av myllrande barn, men eftersom vi försöker att bara räkna ”unika” (per dag, iaf) vuxna och barn över en meters höjd slutade besökssiffran på 3.)

Vanligen brukar ju Glaskonst (det som förr kallades Vernissage i Glasriket) inträffa den sista helgen i april, och då brukar även vi få en del besök – vi har haft ungefär 75 besökare under den helgen. I år var evenemanget inställt (det planeras fn till 27-28:e juni).

Vi har sysselsatt oss ändå: nu har vi hela 34 konserveringsburkslock till visning (nej, inte unika, tyvärr).

Igår fixade vi vår senaste innovation, som visade sig inte ha tålt vinterklimatet…

(OBS: vi upprätthöll den sociala distansen genom att inte prata. Vi pratade bara när vi hade fysisk distans.)

Vi funderade över fler förbättringar vi skulle kunna göra: till exempel har vi ett champagneglas i serien Ceremony (Lagerbielke för Orrefors 2001) – det är drygt 30 cm högt…

Vi har också fått en fantastisk historia i fattigmanssilver (tror vi), en skål av dubbelväggigt glas med guldfärg i insidan, silver i utsidan. (I in/utsidan, eftersom det ligger mellan klarglasväggarna – tänk termosglas men med mycket större krav på finish )

Kanske vi sätter båda i ”skattkammaren”, så småningom.

Det, i sin tur, skulle göra våra fåtaliga lysterglas hemlösa… så de kunde flytta in tillsammans med det gelbade i ett (ännu inte utbyggt) fönster. (Teknikerna är ju i alla fall likartade)

Och, när vi ändå är igång: kanske det andra (ännu inte utbyggda) fönstret kunde användas att ordentligt visa skillnaden på fastblåst (den inre och den yttre ytan följs åt) och pressat (där ytorna inte behöver korrespondera – tänk citronpress)

Och så måste vi ju fixa våra, också de märkta av vinterklimatet, turistinfo-skåp. Om det nu händelsevis skulle komma några turister…