Jag var turist idag...

... i Kosta. Jag stolpade in på nerdervåningen, tog ett par bilder, plockade några broschyrer och köpte en glass.

Idén med det hela var att verkligen vara turist. Så när jag köpte glassen hade jag broschyrerna i handen och frågde mannen bakom disken litet om vad jag skulle göra om jag inte visste någonting om ... tja ... olika saker i omgivningen. För som ni ser finns det en pratbubbla ovanför den stora skylten med turist-informations-I'et. Och i den pratbubblan står det att man kan fråga "personalen". Så jag sade till mannen bakom disken att jag nu tänkte ta med mig glassen ut i solen, bläddra i broschyrerna och sedan komma in igen och fråga om det var något jag behövde upplysning om. Han var inte på något vis ovänlig eller otrevlig, men han var väldigt tydligt avvisande. Nej, han visste ingenting, Nej han var inte tillgänglig för frågor, Nej det ingick inte på något vis att hjälpa turister med deras frågor. Men om han händelsevis kunde svara så skulle han gärna... Annars kunde jag ju alltid försöka fråga "någon kollega". Jag vet inte vilka han menade med det? Expediterna i sportaffären kanske? Eller i bokhandeln? Hela attitydenfick mig att misstänka att "personalen" har blivit tillsagd att inte blanda sig i någonting som har med turistinformation att göra utan att sköta sitt jobb och ingenting annat.
Ibland pratas det, ganska ofta faktiskt, om hur viktig besöksnäringen är för vår lilla kommun. Och i samma andetag brukar det snackas vitt och brett om hur viktigt just Kosta är som "dragare" och som turistmagnet... Näää. Glöm det. Kosta är i första hand en konkurrent till Ullared. Åtminstone är det mitt intryck och det förstärks ytterligare varje gång jag har anledning att åka dit.

Från Kulturarvscentrum (igen)

... ett nytt podd-avsnitt som handlar om glas, eller iallafall om arbetskraftsinvandring till Kosta glasbruk.

Gunnel Holmér berättar:



Länken till Kulturparkens samlingssida för årets poddar är https://kulturparkensmaland.se/kunskapsbank/podradio-fran-kulturparken.
Där finns mer att lyssna på, och det kommer mer varje onsdagkväll, är det utlovat.

Sprid detta spännande initiativ vidare!

Besöksrekord litet överallt!

Ja, inte igår, alltså, utan totalt. 3363 besökare hittills och då återstår ändå en bokad buss, Höstmarknaden, två lördagar och två söndagar. Så varför i hela friden kommentera just det här just idag?

Jo: Idag kom statistiken för sommarens besökare till Grönköping.

1. I Grönköping har man - precis som i Kosta - en konferensanläggning. I Grönköping ligger den vid Gökmassivet, som också erbjuder ett utsiktstorn, i Kosta ligger den mitt i sta'n och kallas glashotellet. Glashotellet har inget utsiktstorn så vi kan utgå från att antalet besökare till Gökmassivet är större än till glashotellet. Dessutom har man i Grönköping ett hotell, Stadt, som särredovisas i statistiken. Så för Grönköpings del skall man alltså lägga ihop Gökmassivet med Stadt och jämföra med glashotellet.
2. I Grönköping har man - precis som i Kosta - ett shoppingcentrum. I Grönköping är det Varuskrapan, i Kosta är det Outleten. Ingendera har någonting extra att erbjuda framför den andra, så vi kan anta samma antal besökare.
3. I Grönköping har man Djuriska Parken, i Kosta skryter man med Safariparken. De är nog att bedöma som likvärdiga. 

Utöver dessa fantastiska attraktioner erbjuder Grönköping Hembygdsgården, Bergska Plagen samt kulturminnet Läspestatyn (på Stora Torget).

Grönköping har alltså mycket mera att erbjuda än vad Kosta någonsin kan ställa upp med.Se bara storleken på bassängen...

Hur förhåller sig då statistiken?

Destinationsgeneralen Emil Andersson i Kosta sade i Smålandsposten redan den andra augusti att allt tydde på besöksrekord. Däremot ville han inte ge några exakta siffror.

I Grönköpings Veckoblad redovisas detaljerad statistik men det skulle föra för långt att gå igenom hela den.Just statistiken finns inte utlagd å nätet man ni kan läsa om en annan intressant sak via länken.
Låt oss alltså konstatera att totalt har Grönköping räknat in icke mindre är 1053 besökare och därutöver 163 gästnätter.

Som framgått av ovanstående kvalitetsjämförelser med Kosta torde Grönköping rimligtvis ha minst lika många men sannolikt fler besökare än vad Kosta har. Utbudet av besöksmål är helt enkelt större och bättre.

Men Bergdala Glastekniska Museum har minsann ensamt haft 3363 besökare. Och då är inte säsongen slut än! Ni som händelsevis inte har visiterat museet ännu: Lördagar och söndagar 10-16 september ut, Höstmarknaden i Bergdala 26 oktober, hur man bokar in grupper ser ni på hemsidan.

En förmiddag i Kosta ...

... närmare bestämt den 18 januari, blev vi varmt välkomnade av Degelmakarmästare Peter Meinking i Kosta och hans lärling Mattias.

När vi kom var han egentligen fullt upptagen med att göra en skalperad kupdegel (det är en täckt degel men en snabel för anfånget och ett hål i taket - om ni inte visste). Men han avbröt för att ge oss en rejäl, en-och-en-halv timma, genomgång av teorin för hur man skall göra fungerande glasdeglar. Det var väldigt spännande att höra honom berätta om hur man ältar leran åtminstone fyra gånger och låter den vila under minst fyra men gärna sex eller åtta veckor däremellan.

 Det ni ser i bakgrunden är stöpan, det heter så, där leran ligger under en fukthållande presenning och mognar. Vilar gör den inte utan den ändrar sig litet sakta - men ingen vet riktigt i detalj vad som händer. Och så går Peter dit och nyper litet i den då och då och så plötsligt en dag är den lagom för nästa knådning. Fast man knådar inte för hand utan det har man maskiner till.

Ni som har varit i museet har ju sett våra degelformar. I dem gjorde man ju så, att man byggde degelväggarna inuti formen. Det kallade Peter för det Tyska sättet. Först gjorde man bottnen, rimligen i en form,

 och sedan "slog" man alltså degelns väggar inuti degelformen. För att göra det idag använder man en dabb som påminner om dem som används i konsthantverket när man exempelvis vill vaxbelägga en plåt före etsning. (Ni kan läsa om det i Philip von Schant's bok om grafiska tekniker).

Men i Kosta gör man tvärtom. Ja, alltså, man gör förstås bottnen först men sedan ställer man en plåtform på och så bygger man väggarna utanpå formen istället.

Enligt Peter ger det här mycket bättre kontroll av att man verkligen arbetar samman de olika lagren av lera och det kan man ju tro på: Dels måste det vara mycket lättare att se vad man håller på med och dels måste det vara mycket lättare att arbeta om man inte behöver stå på huvudet ner i formen. Och det är förstås jätteviktigt att man får bort alla stora blåsor. Med "stora" menas ett par millimeter.

Nackdelen med att bygga degeln utanpå formen presenterade Peter med ett stort skratt: "Om man inte har byggt färdigt hela väggen på en enda dag utan låter den stå över natten med formen i kommer man att upptäcka att plåt inte krymper - men det gör leran." Så när man väl har satt igång med degelväggarna är det bara att hålla på tills det är färdigt. Tar man en kvarts extra kaffepaus blir det till att gå hem en kvart senare.

Men när väggarna är byggda och formen är uttagen kan man gå hem. Och nästa dag får man så sätta igång och bygga kupan - ifall det nu skall bli en sådan degel som ni sett här ovanför. Men om det skall bli en öppen degel som här nedanför så är själva formningen klar nu.

De - Peter och Mattias - berättade om en gång när de haft besök av en grupp från en konstkeramisk verkstad. En verkstad där de gör sådana där stora keramikkrukor ni vet, som brukar stå på torg och sådant. "De såg ut som abborrar med hakorna vid knäna när vi berättade hur fort vi måste få upp väggarna." Besökarna den gången var ju vana vid att dels arbeta med en mycket blötare lera och dels ställs det inte riktigt lika höga krav på en blomkruka.

Skall det bli en kupdegel, en täckt degel, så får man bygga kupan på frihand. Så då är det dags att ta fram ögonmåttet. Och sedan kommer snabeln. På frihand. Och den blir ju ganska tung så den behöver stöd.

Så låt oss säga att själva byggandet av en degel tar två-tre fulla arbetsdagar. Sedan skall den märkas: "SV" stod en gång för "Sandvik" men nu betraktar Peter det som "Sverige". "K" är Kosta. 181026 var den dagen den här degeln började byggas och det är degel nummer 56. Och så är den 105 cm i diameter och 70 cm hög.

Sedan skall den in i fuktkammaren för att torka och nu var vi där igen: Det här är ingenting man kan jäkta på. Lugnt och stilla skall det gå. Och de måste torka alldeles jämnt. För om de torkar ojämnt så krymper de ojämnt och om de krymper ojämnt så spricker de. Degeln från oktober förra året stod i fuktkammaren och väntade på att bli lagom torr för att passera Peters kritiska blick. Och då - när den kom in i fuktkammaren hade leran kanske knådats sedan april-maj-juni förra året.

Även om det nog är tungt att göra deglar så är det inte bara det som Peter och Mattias jobbar med utan de skall göra ringar och de skall mura ugnar och de skall ...

Men det helt övergripande intrycket var att båda två gillade att arbeta med sina händer och att de var stolta över sitt jobb. Här har vi Mattias och Lasse och Kerstin och Peter och Degeln och Thomas Karlsson som arrangerade det hela. Ni som inte var med på den här utflykten missade verkligen något. Men håll utkik på utskicken och håll koll här på bloggen för det kommer nya chanser!!

För er som vill veta mer: 2015 gav Kalmar Läns museum ut en skrift om degeltillverkning - då fanns den fortfarande i Orrefors, men gick till på samma vis. Den finns att läsa här (öppnas i nytt fönster). En sak som är annorlunda idag är att man inte längre använder glödlampor under torkningen (se sista sidan) - numera ser det ut såhär:

Inte lika kul, kanske: ett litet värmeelement istället...

Vet någon något om något som liknar detta?

Igår provade vi att dricka ur några glas som egentligen bara är tänkta för utställningsändamål. Men det fungerade faktiskt att dricka ur dem också. De höll tätt och allting...

Nå: Det var inte det jag tänkte fråga om. Såhär ser glaset ut. Det har draget ben och foten är i ett stycke med benet. Alltså ingenting påklippt. Vi har ett vinglas, en champagneflöjt och sex stycken portvinsglas eller liknande. Sådana glas kan man tillverka i en takt av sisådär 50-60 stycken per timma i en manuell verkstad med sex personer. Med sex personer får vi 6*60 = 360 arbetsminuter per timma och med 60 glas per timma alltså 6 arbetsminuter per glas. Med en arbetsminut menar jag en minut som man skall betala lön för. Så hyttarbetet motsvarar sex arbetsminuter, OK?

Men de här glasen är slipade:

Slipningen börjar på kuppans nedre del och sträcker sig i ett spiralmönster en bit ner på benet. På kuppan är det tolv spår men när benet börjar så har man minskat antalet spår till sex stycken. Mönstret är väldigt regelbundet. Inget slarv här, inte:

Jag har mätt upp spåren och på vinglaset rör det sig om ungefär två meter slipade spår sammanlagt. Det är "riktiga" skärslipade, djupa spår vi talar om.

Nu uppstår en hel massa frågor:
1: Det krävs 6 arbetsminuter för att göra glaset hyttfärdigt, men hur många arbetsminuter tar det att grovslipa, finslipa och polera två meter skärslipade spår i ett såhär noggrant mönster?
2: Numera finns det säkerligen slipautomater som kan göra det här. Men när blev slipautomaterna tillräckligt avancerade för att klara av det?
3: 1897 införde Kosta remdrift i sliperiet. Efter att det hade brunnit 1901 och åter tagits i drift 1902 började man satsa på att skaffa "slipmaskiner" men det tog till 1909 innan man hade fått igång ett "maskinsliperi". Alltså hade man först remdrift men inga slipmaskiner. Sedan hade man slipmaskiner men inte något maskinsliperi. Och till sist hade man ett maskinsliperi. Kort sagt: Vad i hela friden betyder de här orden i förhållande till varandra?
4: Finns det någon som har en idé om varifrån de här glasen kan komma? Klangen tyder på helkristall men det är nog ungefär allt man kan säga om dem. 

Förresten, hörni: GOTT NYTT ÅR ALLIHOPA!!

En regnig lördag - och litet annat...

Idag hade vi besök av en busslast från Vävmässan, minsann. Och dessutom sex stycken "lösa" besökare, Totalt kan man väl gissa på 50 personer.Det var väl inte världens roligaste väder när de kom ur bussen - men det var desto gladare miner när de skulle försöka spänna musklerna och låtsas-pressa en skål...

Och så har det hänt en annan mycket spännande sak! Ni minns alla att den nya, vertikala pantografen hade ett par delar som gått av, eller hur? Nå: Nu har Jonas Waner och Daniel Liffner satt ihop bitarna igen! Observera att det är Daniel på den översta bilden och Jonas på den nedre.

Det är jättesnygga skarvar men innan vi belastar dem måste vi bara kolla hur det gick till: Från början pratade Jonas om att borra in pluggar som förstärkning men vi (eller åtminstone jag) vet inte riktigt hur det gick med den saken. Så eventuellt skall vi lägga på yttre förstärkningar. Det vore ju självaste håken också ifall vi skulle bryta sönder grejerna igen genom att överbelasta... Då finge vi allt skämmas! Men visst ser det snyggt ut? Den andra är lika snygg - men den bilden är inte lika tydlig...

 Och i går kom de! Visst ser de litet malliga ut? Och det har de all anledning att vara!

Och dessutom - det här blir bara bättre och bättre: Kanske kommer de att gå med i vår illustra förening! Dels för att de tycker som vi, nämligen att det en viktig funktion som muséer som vårt fyller och dels därför att de tycker det verkar kul! Det ni!

Nu väntar vi med spänning på att få ett hål i golvet på rätt ställe och sedan skall vi ställa den vertikala pantografen på plats. Det är verkligen någonting att se fram emot!!

Förresten finns det en sak till att rapportera: Vi, dvs Kerstin och jag, var och höll föredrag med anledning av Kostas 275-års jubileum. Vi var inbjudna tillsammans med Berne från Ekeberga Hembygdsförening och Börje Åkerblom för att ge en av tre olika bilder av Kostas 275 år under huvudrubriken "Celebrating Kosta". Tyvärr kom varken Kerstin eller jag ihåg att fotografera...