2019-01-20

Bra-å-ha...


Under julstängningen pysslade Lasse och Jens på glasbruket lite i källaren. Där finns både ett och annat:

(gammal bild från källaren)

De plockade upp några gamla formar – till exempel dessa två, här iordninggjorda med korksmulor och linolja, färdiga för ”bränning”:

Några dagar senare hade Lasse provat dem – se här prototypen för en ny ljusstake:

De hade också hittat, och plockat upp, ett par centrifugeringsformar. Efter många år i källaren såg de ju lite ankomna ut, så de fick en duvning i blästern.
En blästrad, den andra ännu inte:

Detaljbilder, båda efter blästring:

Tyvärr missade vi dagen för själva provcentrifugeringen, men här är resultaten:

(kanske detta egentligen inte hör hemma på föreningsbloggen – men vad skulle vi göra om vi inte hade en glashytta där vi kan få svar på alla möjliga teknikfrågor? - så det får vara med här iallafall)

2019-01-18

En förmiddag i Kosta ...

... närmare bestämt den 18 januari, blev vi varmt välkomnade av Degelmakarmästare Peter Meinking i Kosta och hans lärling Mattias.
När vi kom var han egentligen fullt upptagen med att göra en skalperad kupdegel (det är en täckt degel men en snabel för anfånget och ett hål i taket - om ni inte visste). Men han avbröt för att ge oss en rejäl, en-och-en-halv timma, genomgång av teorin för hur man skall göra fungerande glasdeglar. Det var väldigt spännande att höra honom berätta om hur man ältar leran åtminstone fyra gånger och låter den vila under minst fyra men gärna sex eller åtta veckor däremellan.
 Det ni ser i bakgrunden är stöpan, det heter så, där leran ligger under en fukthållande presenning och mognar. Vilar gör den inte utan den ändrar sig litet sakta - men ingen vet riktigt i detalj vad som händer. Och så går Peter dit och nyper litet i den då och då och så plötsligt en dag är den lagom för nästa knådning. Fast man knådar inte för hand utan det har man maskiner till.

Ni som har varit i museet har ju sett våra degelformar. I dem gjorde man ju så, att man byggde degelväggarna inuti formen. Det kallade Peter för det Tyska sättet. Först gjorde man bottnen, rimligen i en form,
 och sedan "slog" man alltså degelns väggar inuti degelformen. För att göra det idag använder man en dabb som påminner om dem som används i konsthantverket när man exempelvis vill vaxbelägga en plåt före etsning. (Ni kan läsa om det i Philip von Schant's bok om grafiska tekniker).
Men i Kosta gör man tvärtom. Ja, alltså, man gör förstås bottnen först men sedan ställer man en plåtform på och så bygger man väggarna utanpå formen istället.

Enligt Peter ger det här mycket bättre kontroll av att man verkligen arbetar samman de olika lagren av lera och det kan man ju tro på: Dels måste det vara mycket lättare att se vad man håller på med och dels måste det vara mycket lättare att arbeta om man inte behöver stå på huvudet ner i formen. Och det är förstås jätteviktigt att man får bort alla stora blåsor. Med "stora" menas ett par millimeter.

Nackdelen med att bygga degeln utanpå formen presenterade Peter med ett stort skratt: "Om man inte har byggt färdigt hela väggen på en enda dag utan låter den stå över natten med formen i kommer man att upptäcka att plåt inte krymper - men det gör leran." Så när man väl har satt igång med degelväggarna är det bara att hålla på tills det är färdigt. Tar man en kvarts extra kaffepaus blir det till att gå hem en kvart senare.

Men när väggarna är byggda och formen är uttagen kan man gå hem. Och nästa dag får man så sätta igång och bygga kupan - ifall det nu skall bli en sådan degel som ni sett här ovanför. Men om det skall bli en öppen degel som här nedanför så är själva formningen klar nu.

De - Peter och Mattias - berättade om en gång när de haft besök av en grupp från en konstkeramisk verkstad. En verkstad där de gör sådana där stora keramikkrukor ni vet, som brukar stå på torg och sådant. "De såg ut som abborrar med hakorna vid knäna när vi berättade hur fort vi måste få upp väggarna." Besökarna den gången var ju vana vid att dels arbeta med en mycket blötare lera och dels ställs det inte riktigt lika höga krav på en blomkruka.

Skall det bli en kupdegel, en täckt degel, så får man bygga kupan på frihand. Så då är det dags att ta fram ögonmåttet. Och sedan kommer snabeln. På frihand. Och den blir ju ganska tung så den behöver stöd.
Så låt oss säga att själva byggandet av en degel tar två-tre fulla arbetsdagar. Sedan skall den märkas: "SV" stod en gång för "Sandvik" men nu betraktar Peter det som "Sverige". "K" är Kosta. 181026 var den dagen den här degeln började byggas och det är degel nummer 56. Och så är den 105 cm i diameter och 70 cm hög.
Sedan skall den in i fuktkammaren för att torka och nu var vi där igen: Det här är ingenting man kan jäkta på. Lugnt och stilla skall det gå. Och de måste torka alldeles jämnt. För om de torkar ojämnt så krymper de ojämnt och om de krymper ojämnt så spricker de. Degeln från oktober förra året stod i fuktkammaren och väntade på att bli lagom torr för att passera Peters kritiska blick. Och då - när den kom in i fuktkammaren hade leran kanske knådats sedan april-maj-juni förra året.

Även om det nog är tungt att göra deglar så är det inte bara det som Peter och Mattias jobbar med utan de skall göra ringar och de skall mura ugnar och de skall ...
Men det helt övergripande intrycket var att båda två gillade att arbeta med sina händer och att de var stolta över sitt jobb. Här har vi Mattias och Lasse och Kerstin och Peter och Degeln och Thomas Karlsson som arrangerade det hela. Ni som inte var med på den här utflykten missade verkligen något. Men håll utkik på utskicken och håll koll här på bloggen för det kommer nya chanser!!

För er som vill veta mer: 2015 gav Kalmar Läns museum ut en skrift om degeltillverkning - då fanns den fortfarande i Orrefors, men gick till på samma vis. Den finns att läsa här (öppnas i nytt fönster). En sak som är annorlunda idag är att man inte längre använder glödlampor under torkningen (se sista sidan) - numera ser det ut såhär:
Inte lika kul, kanske: ett litet värmeelement istället...