Aldrig hade vi trott…

Vi har ju ganska långa textsjok utanför museet – de handlar bland annat om föroreningar, om varför ”glasrike” just här.
De har ju suttit där i många år nu, de senaste sex-sju åren med plastskiva framför. Plasten satte vi dit när någon hade skurit sönder ett par texter, och den har också visat sig skydda mot regn.
Däremot har alltihopa börjat se lite ankommet ut:

I ett par år har vi tänkt skriva ut dem på nytt för att de skulle se lite fräschare ut, men av olika skäl har det inte blivit av. Nu, efter saneringen, har ett par av dem skrivits om, och idag skulle de sättas upp.
Kolla vad som dolde sig under plasten:

Det var alltså bara plasten som blivit missfärgad! (hade vi aldrig trott…)

Nå, för dagen var det inte något att göra åt. Jag diskade plastskivorna på både ut- och insida: utsidan var (nästan) ren, men insidan:

Hur kan regnet ta med sig så mycket rödfärg ned över hela baksidan, utan att någon fukt tagit sig in i texterna?

Alltså, ingen ny plast idag; det nya texterna sattes upp och den gamla plasten fick sättas tillbaka:

Nästa gång kanske vi ska köpa uv-beständig plast? – det får i alla fall vänta till våren, för det går ju faktiskt att läsa som det är!

(Till alla er som tänker/säger att det är meningslöst med så låååånga texter, ”ingen mänscha ORKAR ju läsa alltdetdär”: jo, se det gör dom! Långt ifrån alla, förståss, men många läser, och många gillar att komma in och ”förhöra” oss på innehållet!)