Hågkomster från förr: om värming av pressat

Detta har vi fått oss tillsänt från vår gamle vän Olle Krantz:

Det stämmer att det mesta pressglaset värmdes efter pressningen (värmepolerades) just av det skälet som anges, nämligen att det blev mjukare att ta i genom att skägg och andra ojämnheter smältes bort. Men det fanns undantag. Jag minns till exempel ett mätglas i form av en mindre kanna som direkt efter pressningen bars in (alltså till kylröret). Varför vet jag inte eftersom kannan hade kvar lite av det vassa. Tyvärr tog jag aldrig reda på det. Det kan ha berott på att det fanns många märkningar med olika måttenheter och dessa kanske smälte bort eller blev otydliga av värmningen. (Där lärde jag mig till och med vad ”jumfru” betyder.)
Kerstin lägger till: länk till wikipedia

Att värma pressglas var ibland ganska roligt, inte minst när det tillverkades skålar som också kunde sirras till assietter eller tallrikar. Vi värmare briljerade (?) ibland med att sirra snabbt och länge innan punteln med föremålet överlämnades till mästaren som utförde den slutliga utformningen. Han gillade inte vad vi gjorde eftersom för mycket sirrande kunde deformera tallriken. Det bör tilläggas att det här var för omkring 65 år sedan och det torde alltså vara preskriberat.

Tack Olle!