Eftervärmning, men hur?

För att kunna värma in en redan ganska varm glasgrej måste man ju ha något att hålla den med.

För vanligt blåst glas finns ju punteln, en smal solid järnstång: med en klick glasmassa på punteln fästs botten av det glas som ska drivas, pipan knackas av och skålen (eller vad det är) sitter fast på punteln, med en åtkomlig övre del med hål i. Den änden kan klippas, formas… Såhär kan det se ut:

En precis likadan puntel kan förstås användas för pressglas.

Men: ofta (rentav oftast?) har pressglaset mönster i botten. Om man då sätter dit en varm glasplutt kommer ju (troligen) mönstret att ”störas”. På en hel del pressglas kan man faktiskt se sådana märken efter ”vanlig” puntel.

Inte lätt att fotografera, men på forumet Precis en så’n finns en hel tråd om pressglas med sådana puntelmärken - alla kan läsa, man behöver inte medlemskap.

Men det fanns andra typer av puntlar och ”hållare”. Nedan två bilder från Digitalt
museum, den första föreställande en ”klammer” (kallades också hylsa, tror jag – annars rätta mig, snälla!) och den andra en puntel för pressglas.

Klamrar finns i många olika modeller på Digitaltmuseum.

Här också en bild ur boken Gullaskruf glasbruk 1927-1952 från 1957:

Det finns mer att säga om pressglaspuntlar, så fortsättning följer.

Och förresten: en PUNTEL är ett verktyg (hur den än ser ut). När punteln knackas loss uppstår ett PUNTEL-MÄRKE, som ibland finns kvar, ibland slipas bort, nuförtiden ibland bränns bort med en gasollåga.