Årets besökare!

Utmärkelsen ”årets besökare”, den besökare som har samma nummer som årtalet, i år alltså besökare nummer 2023, gick i år till Tjark Steffen från Tyskland. Han och hans familj kom in i museet omkring klockan halv ett måndagen den 31 juli i år. Tjark är 7 år gammal och han, hans bror och deras föräldrar tillbringar tio veckor varje år i Småland sedan ett antal år tillbaka. De har varit runt ganska mycket under åren men detta var deras första besök i Bergdala. På bilden ser vi Tjarks mamma som håller hans diplom eftersom Tjark själv håller sitt Bergdalatroll hårt med båda händerna.

Avisering av avvikelser:

det blir snart ny månad, och därmed ska det rätteligen bli nytt månads-föremål – men denna gång blir det en vecka försenat. Bibblan har stängt nästa vecka, och på måndagen den 7:e har den öppet samma tider som vi har. På tisdag den 8/8 kommer augusti månads föremål att komma på plats.

Glastekniska museets pris: av tradition har vi delat ut det på Kulturarvsdagen, men eftersom årets pristagare inte kan komma då (hen är på forskningsresa till Storbritannien) så kommer vi istället att dela ut det en vecka senare, fredagen den 15:e september.
Påminnelse kommer!

I övrigt ”knallar det på”, som man säger – vi väntar oss årets besökare under nästa vecka. Ju oftare DU kommer hit, desto fortare händer det!

Det här blir mera logiskt!

Nu har vi byggt en hylla i press-hörnet för att få Hjärta-formen tillsammans med pressarna:

Både formen och skyltarna skulle ju flyttas.

Det blev väl bra?!

På gamla stället finns nu lådan med dubblettböcker till salu

och spåren av vad som fanns här förut

Inte hade jag trott att bara dagsljuset kunde göra så stor inverkan – den har aldrig blivit utsatt för solljus!

Men vad *är* det för nå’t? Och isåfall, fungerar den?

Kallas glasblåsargrill, luffarkupa, fläsksmäck (och därmed, tror Jag, fläsksmälla (som också kan beteckna en våffla med fläskbitar i smeten) - men ”fanns” den egentligen?
Eller är det en sentida uppfinning för att lura turister?
Det finns olika uppfattningar om den saken.

Vi har i alla fall en, etikettmärkt med ”NIFE Ruda heat resistant”, och igår var det äntligen dags att prova den:

Det tog en oändlig tid, jämfört med vanlig grillning, men tillslut var den baconlindade laxen klar, med stekyta och allt. Redskapet höll (trots några luftblåsor och sliror), och gick tillochmed att diska rent efteråt.

Kanske kommer vi aldrig mer att använda den…

Strax ny månad, och därmed

nytt månadens föremål.

Det är redan på plats på bibblan, och saknas därmed i museet:

(men här finns ju en bild)

En aning tidigt för att sammanfatta årets juni-utfall, men såhär på förmiddagen saknar vi 90 personer för att nå all-time-high för juni. (egentligen hoppas vi nog att det blir färre idag, 90 besökare på en dag blir lite … körigt)

Raining cats-and-dogs?

 Icke då. De har helt fel, Engländarna. Natten till idag kom det sisådär ungefär kanske 30 mm regn. Och idag kom det en rejäl skur på eftermiddagen och litet småregn under timmarna före. Ja, ni ser ju själva.

Men, och det är det som är poängen: Vi har haft 61 besökare idag och då räknar vi ändå inte barn, av vilka det varit en hel hoper. Och inte har vi haft en enda hund inne idag heller. Och inte har det blivit mycket pengar. 

Så talesättet borde vara Raining visitors och inget annat. Kan någon vara snäll och meddela Engelska Språkrådet eller vad det kan heta detta så att de ändrar praxis?

”Men VEM skulle vilja…?”

Redan när vi startade museet, det var 2015-16, hade vi ambitionen att erbjuda så mycket ”värdelöst vetande” som vi bara kunde.
(Exempel på ”värdelöst vetande”: praktiskt taget alla glasbruk har nå’n gång tillverkat konserveringsburkar (jo, Kosta också!), bly läcker ut i spriten om en förvarar lördagssupen i kristallkaraff, att en vältrimmad servisglasverkstad kunde producera 300 glas per timme (”allglas”-verkstaden i Skruf), skillnaden på etsning och gravyr, att alla pressformar var handgjorda innan CNC-maskinerna kom, varför alla glasbrukstomter är förgiftade…)

Redan när vi startade museet fick vi många synpunkter på detta: ”men VEM skulle vilja veta en massa sån’tdär?” Redan då var vårt svar att vi erbjuder, men kommer inte att anställa förhör: alla kan läsa vilka skyltar de vill.

Så började vi bygga upp vår hemsida enligt samma principer: att dela med oss så mycket vi bara kan. Det tog förstås en stund, men numera har den nå’nstans 20000 unika besökare per år, fördelade på nästan alla sidor. (De två sidor som är mest populära är ”glasindustrin, en miljöbov” och ”hur görs en termos” (både på svenska och engelska) – men i särklass flest besök får (förstås?) ”nedladdningsbart” )
Intressant är att, om vi ”nollar” vid månadsskifte, så brukar vi efter en vecka ha haft besök på mer än hälften av alla sidor. Vi har ungefär 80 sidor totalt.

Så, åter till frågan: men VEM skulle vilja…?
Det har jag svar på: en ganska stor andel av våra museibesökare (barn oräknade).
Hur jag vet det? Jo därför att vi ser dem, hur de står och läser på utsidan av huset innan de kommer in… Genom att lägga märke till på vilken höjd de läser kan vi oftast avgöra vilket språk de föredrar (svenska, engelska, tyska).

Motfrågan/slutsatsen måste bli: varför skulle vi inte bjuda på även ”värdelöst vetande” till sådana som vill ha det?