”Men VEM skulle vilja…?”

Redan när vi startade museet, det var 2015-16, hade vi ambitionen att erbjuda så mycket ”värdelöst vetande” som vi bara kunde.
(Exempel på ”värdelöst vetande”: praktiskt taget alla glasbruk har nå’n gång tillverkat konserveringsburkar (jo, Kosta också!), bly läcker ut i spriten om en förvarar lördagssupen i kristallkaraff, att en vältrimmad servisglasverkstad kunde producera 300 glas per timme (”allglas”-verkstaden i Skruf), skillnaden på etsning och gravyr, att alla pressformar var handgjorda innan CNC-maskinerna kom, varför alla glasbrukstomter är förgiftade…)

Redan när vi startade museet fick vi många synpunkter på detta: ”men VEM skulle vilja veta en massa sån’tdär?” Redan då var vårt svar att vi erbjuder, men kommer inte att anställa förhör: alla kan läsa vilka skyltar de vill.

Så började vi bygga upp vår hemsida enligt samma principer: att dela med oss så mycket vi bara kan. Det tog förstås en stund, men numera har den nå’nstans 20000 unika besökare per år, fördelade på nästan alla sidor. (De två sidor som är mest populära är ”glasindustrin, en miljöbov” och ”hur görs en termos” (både på svenska och engelska) – men i särklass flest besök får (förstås?) ”nedladdningsbart” )
Intressant är att, om vi ”nollar” vid månadsskifte, så brukar vi efter en vecka ha haft besök på mer än hälften av alla sidor. Vi har ungefär 80 sidor totalt.

Så, åter till frågan: men VEM skulle vilja…?
Det har jag svar på: en ganska stor andel av våra museibesökare (barn oräknade).
Hur jag vet det? Jo därför att vi ser dem, hur de står och läser på utsidan av huset innan de kommer in… Genom att lägga märke till på vilken höjd de läser kan vi oftast avgöra vilket språk de föredrar (svenska, engelska, tyska).

Motfrågan/slutsatsen måste bli: varför skulle vi inte bjuda på även ”värdelöst vetande” till sådana som vill ha det?