Inför vintern

- och vilken vinter det ska bli: Den Stora Marksaneringen ska bli av!

Vilket alltså innebär att "man" ska schakta bort (i princip) en meter jord (nåja, fyllmassor, glasbitar, asklager…) runt hela området, alldeles intill alla byggnader.
(Meningen är att byggnaderna ska stå kvar oskadade, och att marknivån ska vara tillbaka innan nästa säsong.)

Alltså behövde vi vinterstäda ovanligt mycket i år: inte bara kabelskydden skulle in, bänkarna skulle också in. Plus alla de trädgårdsplattor vi lagt (och de som bara var staplade).

Vi beslöt också att ”kaputt-maskinen” har gjort sitt, och ska ersättas med en hylla, så nu är den också nedmonterad.

Häromdagen hade vi besök av ett par saneringsexperter. Det bankades i golvet (lät ihåligt, men det visste ju vi), spekulerades i byggår, vilken del som var äldst mm mm.

När vi åkt hem grävde Albin (tv) några provgropar – och fann en skatt: Nyckeln Till Historien!

Idag har vi gjort lite mer vinterfix, till exempel rostskyddat pressformar.

Rykande färskt!

Om ett par timmar ska vi samlas inför vår tioårsjubileumsmiddag – det var meningen att vi först skulle gå på promenad längs Fibbleåleden under ledning av Ulla R men med varningar (och viss verklighet) om stormen Amy har vi modifierat planen till att istället (fortfarande under ledning av Ulla R) besöka hembygdsföreningens arkiv.

Efter det ska vi bege oss till Folkets hus för själva ätandet, som dock skall föregås av visning av den rykande färska Jubileumsfilmen, som Zäta alldeles nyss skickat till youtube.

MEN för dig som hittar hit (kanske rentav innan ovanstående inträffar), finns filmen också här:


Såhär hade vi det:

SEPTEMBER gånger tio

Efter säsongen, 20 september 2016, organiserade vi, tillsammans med Kosta Folkets Hus, en kvällsaktivitet i Kosta. Temat var ”Pantografen från Kosta glasbruk” och vad vi hoppades på var att gamla glasarbetare skulle komma och berätta saker för oss. Det blev en mycket lyckad kväll där vi gick runt och intervjuade gamla glasarbetare och vi fick en hel del intressant information. Efteråt kände vi oss ganska nöjda med vår kunskap om pantografering och om syraetsning som dekorationsmetod. Men den andra tekniken? Guillochémönstren?
Eftersom vi hade fått bidraget från Riksantikvarieämbetet kunde vi under sensommaren 2016 kontakta en modellbyggare som åtog sig att bygga en enkel modell med tre stycken stora kugghjul och en excenter som genererade ett mönster. Mittåt: Det skulle vara tre olika modeller, var och en med tre stora kugghjul och en excenter som ritade tre helt olika mönster. Alla tre uppsättningarna skulle se ungefär likadana ut vid ett hastigt ögonkast men de skulle alltså göra tre olika mönster. Men sedan hände det något!
Omkring månadsskiftet oktober/november 2016 fick vi ett SMS från Berne Karlsson, arkivansvarig på Ekeberga hembygdsförening: ”Hittat en konstig maskin i Långholmen. Intresserade?” Undertecknat Berne. Med SMS’et fanns en bild på en nog så underlig maskin som stack upp ur en allmän röra av olika saker.
Vid närmare efterforskning visade det sig att vad Berne hittat var en vertikal, 12-glas, pantograf. Och samtidigt hittade vi två stycken Guillocheringsmaskiner.

September 2017 kände vi oss ganska möra. Det var vår första "riktiga" säsong, verksamheten hade börjat hitta sina former, vi hade fått ganska många nya artefakter, det gällde att få vertikalpantografen uppställd och monterad. Delar av den var trasiga och behövde lödas ihop. Det var en tid för att planera och förbereda.
I november fick vi golvet fixat på den plats där vertikalpantografen skulle stå. Den har en motvikt som väger ungefär 120 kilo så den kräver ett djupt hål i golvet. Och som tidigare sagts så rinner det vatten där nere... Under december fick vi så pantografen på plats. Lasse Hultman och jag (Björn Z) höll motvikten på rätt höjd medan Kerstin låg på golet och försökte få in bulten som den skulle fästas med på rätt plats. Tack och lov tappade hon varken bult eller mutter...

I mitten av september 2018 var Kerstin, Lasse, Bela och jag (Björn) i Tyskland och i Slovakien och besåg både cylinderblåsning på Lamberts och såväl antika som moderna pantografer på Rona. Bortsett från det mycket imponerande att få se cylinderblåsning i verkliga livet var mekaniken i Ronas äldsta pantograf kanske det mest intressanta.
Den del i deras pantograf som sköter omskalningen är en enkel parallellogram. Omskaningen i våra två, liksom den på Kulturarvscentrum, sköts via två slädar som rör sig vinkelrätt och dår skalningen i höjd och sida ställs in genom vinklarna på två gejdrar. Det är alltså helt olika konstruktioner. Rona säger att deras pantograf är engelsk från 1896. De tre som finns hos oss och på KAC har alla metriska gängor i skruvarna. Senare kommer ytterligare en indikation, men detta kan möjligen antyda att de tre kvarvarande svenska pantograferna inte är engelska. Tyvärr fick vi inte komma till Crystalex, men på deras hemsida fanns en bild, nu borttagen, som visade en pantograf med en ytterligare annorlunda konstruktion.
Vi har hört att pantografer importerades från England, Tyskland och Frankrike. Vi har inte sett några bilder på Reijmyres pantograf, den som anses vara den äldsta svenska, som alltså (kanske) skulle ha importerats från Frankrike år 1880.
Men nu kommer en intressant fråga. Rona säger att de var först med att pantografera glas på den Europeiska kontinenten, alltså år 1896. Om vi antar att det är sant att Reimyre började pantografera 1880 - hur kan det då komma sig att vi till Sverige kunde importera en fransk pantograf 1880 men att inget glasbruk på kontinenten producerade pantograferade glas vid den tiden? Kan tullmurarna på kontinenten efter napoleonkrigen ha något med saken att göra? Och kan de nära kontakterna mellan Sverige och Frankrike sedan Bernadotterna gjorts till svenska kungar ha något med saken att göra? Sverige var ju inte inblandat i napoleonkrigen? Ett mysterium. Vi återkommer till det här senare...
Vintern 2018/2019 gjorde vi två andra besök av betydelse: Dels blev vi inbjudna att föreläsa på IFÖ industrihistoriska museum. De ville att vi skulle prata om Hermansenugnens konstruktion och funktion. Och så besökte vi degelverkstaden i Kosta. Så vi var inte bara utomlands. Nu hade alltså vårt rykte börjat sprida sig inom Sverige. Vi ordnade också öppna föreläsningar, till exempel en välbesökt i Hovmantorp vid vilken Erika Lagerbielke berättade om servisglasets utveckling under 1800-talet.
2016 hade vi räknat in 1646 besökare, 2017 blev slutsiffran 3329 stycken. Men 2018 var vädret emot oss. Det var ett utpräglat nödår med extrem värme och torka. Boskap nödslaktades, grödorna torkade bort och folk var inte intresserade av att gå på museer utan låg på stranden istället. Vi fick bara 2330 besökare. Vi såg ju det här redan mitt i säsongen och trodde inte ens vi skulle nå upp till 2018 stycken. Så vi klöv ett Bergdalatroll i två delar och delade ut ett diplom och ett halvt troll till årets halvbesökare, besökare nummer 1009. Men i slutet av säsongen kunde vi faktiskt dela ut utmärkelsen "årets besökare" också...

Under september 2019 fortsatte tillströmningen. Vi hade flera förbokade besök, bussar och diverse. Ni som har varit på besök har säkert noterat våra snurrbara, trekantiga och trespråkiga skyltar. De tillkom under september månad. De kan monteras både vertikalt och horisontellt och de är faktiskt jättebra. Även besökarna uppskattar dem. Fast det händer - ganska ofta faktiskt - att de inte inser att de är vridbara. Det kan se rätt kul ut när någon försöker läsa "sitt" språk på baksidan...
I oktober var Kerstin på en resa till Stourbridge utanför Birmingham. Man kan gott säga att det är den engelska motvarigheten till Glasriket. En av de intressanta saker hon såg där var exempel på engelska pantografer. Det som var mest intressant med den saken var hur omskalningsmekanismen såg ut. Det visade sig att den - precis som på Ronas första pantograf - var av den traditionella konstruktionen med en parallellogram. Detta förstäkte ytterligare vå tro att de tre bevarade svenska pantograferna, våra två och den på kulturarvscentrum, nog kommer från Tyskland. Eller åtminstone inte från England.
Efter ordinarei säsong var det under oktober dags för Bergdala marknad, "Glasriket glöder" och bokningar. 2019 slutade med 3602 besökare och nu hade vi fått blodad tand. Med GAS 2020 skulle vi definitivt över 4000 år 2020!!
I december 2019 hölls de formella möten som upplöste föreningen Glas-i-Hovmatorp och överförde föreningens samlingar av böcker, föremål, inspelningar och annat liksom en slutgiltig överföring från föreningens bankkonto till stiftelsen. Nu stod museet helt på egna ben.
En sak vi hade önskat oss var en litet mera komplicerad pressform, en flerdelad. Så vi ringde Mats Jonasson på Målerås som sade att "Javisst, kom ni bara!". Sagt och gjort. Han visade upp oss på vinden, pekade in i ett hörn och sade att "tag en som ni vill ha, bara". Formarna var litet hopkleggade men vi hittade en tredelad med, i princip, lös bottenplatta och malle. Trappan ner från vinden är ganska smal och ganska brant och när vi hittade formen verkade bottenplattan inte vara lös. Så Kerstin tog mallen och jag tog formen i sina två handtag, förökte undvika att den skulle slå smalbenen av mig när den gungade hit och dit i mina raka armar och gav mig nerför trappan. De är tunga de där, men efter ett antal pauser var vi nere och kunde lasta in den i bilen. Då, men först då, trillade bottenplattan av och själva formen blev några kilo lättare... Gräddkanna "Hjärta", minsann, som av en del pressglassamlare tillkrivs Glimma, av andra Modala men där den form vi numera har bevisligen använts på Målerås.

September 2020, eftersäsongen efter första året som stiftelse, innehöll flera olika saker. Bland annat hittade vi på en loppis en gräddkanna "Hjärta" som passar perfekt i den pressform vi fått från Målerås!
2020 var första helåret för oss som stiftelse och det var också femte året vi hade haft verksamheten igång. Nu hade vi lärt oss hur slipstenen skulle dras och eftersom vi nu var en stiftelse ställdels det litet nya krav på oss. Bokföringen var mera detaljerad, vi skulle deklarera till skatteverket, länsstyrelsen krävde en någolunda fullödig verksamhetsberättelse. All det här tillsammans betydde att vi kunde börja dra slutsatser både om verksamheten som sådan men också om vårt sätt att sköta verksamheten. En sak som var tydlig var utvecklingen av frivilliga gåvor från våra besökare. 2016 hade vi fått in i genomsnitt 4:- per besökare, 2017 fick vi knappt 7:-, 2018/-19 knappt 9 ._ och 2020 drygt 14:-.
Det här tolkade vi som att vi helt enkelt hade blivit mycket bättre både på att presentera utställningen men också på att hela kvaliteten på besöket uppfattades som bättre. Vi hade helt enkelt blivit mycket mera professionella. Givetvis återstod en hel del att göra, men vi kände att vi var på rätt väg.
Nu hade också våra samlingar växt. Vi hade några hundra glas, flera hyllmeter med böcker och artiklar, väl över 60 timmar inspelningar, en icke helt föraktlig maskinpark, lådvis med gjutmodeller... Under vintern 2020/-21 började vi alltså dokumentera vad vi hade.
Önskan var egentligen att göra en riktig datbas men trots att vi själva hade god dataerfarenhet var den i huvudsak från äldre tiders teknik. Vi kunde helt enkelt inte göra en publikt sökbar databas. Istället gjorde vi ett enkelt excelark. Tanken var att om vi lagrade bilder, inspelningar och liknande på vårt webbhotell så skulle den som ville söka i våra samlingar kunna ladda ner excel-arket och i det skulle de finnas länkar till bilderna, inspelningarna eller vad det nu kunde vara. Exempelvis har vi två stycken 3D-modeller som ligger på "Sketchfab" men som man enkelt kommer åt från excel-arket. Så även om det är ett primitivt sätt så ger det ganska stora möjligheter.

September 2021 delade vi för första gången ut Glastekniska Museets pris, nämligen till Susann Johannisson från Kalmar museum. Totalt under året kunde vi räkna in 2484 besökare. Bara drygt 250 fler än det första virusåret, men vi var ändå ganska nöjda. Vi hade fått flera nya artefakter och vi hade börjat komma igång på allvar med dokumentationsarbetet. Och den genomsnittliga gåvan från besökarna fortsatte att stiga. Vi var vid gott mod när säsongen slutade.
Men vi stod inför nya utmaningar. Dels skulle vi härbärgera den nya slipstolen och dessutom var vi tvungna att göra något åt våra samlingar. Vi måste å ena sidan kunna hitta föremål när vi så önskade och dessutom måste vi, på det ojämna golvet, placera en slipstol på ett sådant sätt att ett nyfiket och klätterbenäget barn inte kunde välta den över sig. Ovanpå detta måste vi på något sätt organisera vår egen verkstadsavdelning där vi kan rostskydda, inventariemärka, limma ihop eler putsa upp grejer.
Det blev många kalla dagar men vi fick upp väggfasta hyllor både på södra gavel och på väggen i "verkstadsdelen". Vi fick slipstolen på plats och förankrad i väggen och så sorterade vi glas och lätta artefakter i kartonger. Utanpå kartongerna skrev vi inventarienumren och sedan ställde vi kartongerna i hyllorna på södra gavelväggen. Tanken var att när man ville ha tag på någonting som man hade hittat i inventarieförteckningen så kunde man med hjälp av inventarienumret identifiera rätt kartong, lyfta ner den och sedan plocka upp rätt sak. Klokt tänkt tyckte vi.
Men sedan var det ju det där med böckerna. När vi passerde nyåret 2021/-22 hade vi över 600 böcker och tidskriftsartiklar. I april -22 fick vi sex flyttkartonger med utagallrade böcker/tidskrifter från kulturarvscentrum, och då och då hittar vi själva någonting nytt. Vi har ett hörn i källaren på folkets hus i Hovmantorp, tillsammans med deras värmecentral, där vi förvarar böcker. En del böcker förvaras hemma hos Kerstin och Björn som ett litet handbibliotek. Vi försöker sälja dublettböcker men vi kan inte ha dem kvar i museet över vintern för då möglar de och de blir bara fler och fler. Detta är ett ännu olöst problem.

September 2022 delade vi ut glastekniska museets pris för andra gången. Policyn är att ge priset vartannat år till en man, vartannat till en kvinna och -22 var det Håkan Karlsson från Nybro som fick det. Vi hade haft öppet totalt 107 dagar under säsongen och räknat in 2870 besökare, så vi hade inte riktigt kommit upp till pre-virus-niuvån ännu.

2023 års glastekniska pris gick till Gunnel Holmér och delades traditionsenligt ut i Bergdalas hytta i samband med internationella kulturarvsdagen. Tionde september kom säsongens besökare nummer 3000 in över tröskeln - nu var vi äntligen tillbaka till besökarnivån före viruset. När vi summerade säsongen 2023 hade vi haft 3284 besökare.
Värt att notera var speciellt myllret på Bergdala Marknad den 28 oktober då vi räknade in 191 besökare under dagen!

Vid kulturarvsdagen den 6 september 2024 fick Richard Mutafela diplom och 15000:-. Då delade vi nämligen ut Glastekniska Museets pris för fjärde gången.
Trots att vi hade passerat 3000 besökare redan 23 augusti och trots att vi fick 160 besökare under Bergdala marknad i oktober lyckades vi inte slå 2019 års besöksrekord, 3608 stycken. Slutsiffran för hela säsongen blev 3405 besökare. Näst bästa året av alla men... Vi får ge oss till tåls och se vad jubileumsåret 2015 kan ge...

Nu har september 2025 tagit slut. Det tog ända till den 27 innan vi äntligen kunde räkna in besökare nummer 3000. Det har verkligen varit en hattig säsong i år. Nu är det bara Bergdala marknad kvar, den 25 november.
12 september delade vi ut Glastekniska Museets pris för femte gången. I år belönade vi Ulla Ramne för hennes, Ulla Brownes och hembygdsföreningens arbete med att levandegöra Hovmantorps industrihistoria. Vi är faktiskt ganska stolta över att hittills ha kunnat dela ut totalt 75000:- till personer som gjort goda insatser för att framhäva glasriket som ett industrihistoriskt intressant besöksmål. Prissumman tar vi helt och hållet från de frivilliga bidrag som våra besökare lägger i bössan. Tack till er, alla snälla besökare!
Under kommande vinter skall SGU se till att marken runt bruket saneras, och då även runt oss. Den 16 september var det ett informationsmöte om projektet. Det vi är litet rädda för är att när de gräver upp marken alldeles intill museet så kan det leda till att regnvatten kommer åt under golvet. Och eftersom vårt golv i grunden bara är ett tunt cementlager direkt på marken så kan det ställa till det för oss. Därför var vi väldigt tydliga med den saken under informationsmötet och så får vi hoppas att de tog de här varningarna på allvar...
Vad saneringen också kommer att innebära är att vi måste ta in campingborden över vintern. Och vi måste ta in de stenplattor vi har utanför. Och vi får hoppas att de inte gräver av fiberkabeln. Och ... Ja det är helt enkelt en del förberedelsearbete som behöver göras. Men det skall i alla fall bli skönt att få den nära omgivningen litet "städad". Så får vi se ifall det verkligen är klart tills det är dags att öppna nästa år.

Prisutdelningsjubileum!

I fredags delade vi ut Glastekniska museets pris för FEMTE gången – alltså femårsjubileum!

2025 års pris går till Ulla Ramne för hennes arbete med Fibbleåleden.
Juryns motivering:
” [Ulla Ramne] som tillsammans med i första hand Ulla Browne har skapat den industrihistoriska ”Fibbleåleden”. Längs den visas både mångfalden och historien i Hovmantorps rika industriliv. Leden är ett föredömligt exempel på hur man synliggör den lokala industrihistorien.”

Till Fibbleåleden finns en folder, som kort beskriver de olika industrierna längs leden.
För ögonblicket finns foldern inte till nedladdning, men det kommer!
Tills vidare finns bild på omslaget

och uppslaget

Årets pris är gjort av Riksglasskolan i Pukeberg, och ser ot så här:

AUGUSTI gånger tio

Augusti 2016 stängde vi vår första säsong. Vi hade förstås ingenting att jämföra med, men vissa dagar var det verkligen trängsel. Sliperibyggnaden var avdelad på mitten och vi hade bara öppnat halva. Vi hade ju då bara en pantograf, två pressar och en halvautomat att visa och så hade vi byggt en enkel hylla med belysning för litet glas i mitten av lokalen. Vi visade också litet blås- och pressformar. Men det fanns inte egentligen några informationsskyltar och allting var väldigt primitivt. Ändå räknade vi in 1646 besökare men i verkligheten var det säkerligen fler än 2000, för vi började inte räkna förrän i slutet av juni.
Vid säsongsslutet hade vi börjat inse att vi måste katalogisera och registrera vad vi hade. Vi hade också fått upp en riktig hylla innanför dörren, en hylla där vi kunde visa upp böcker vi hade till försäljning och litet allmänt turistmaterial och så hade vi gjiort självguider på engelska och svenska så att besökarna kunde gå runt på egen hand och faktiskt - i någon mån - förstå vad de såg.

När augusti 2017 började hade vi kommit ganska långt vad beträffar att montera ihop verikalpantografen. Åtminstone hade vi bestämt var den skulle så och vi hade identifierat en massa olika lösa delar. Vi är nog några av dem här i landet som vet mest om pantogtrafer för glasdekoration.
Vi var då, fortfarande, ganska många som var engagerae i driften av museet så i slutet av augusti ställde vi till med en grillfest för "personalen". Vi blev tvungna att bära in picknickborden i museet eftersom det kom en plötslig och rätt rejäl regnskur, men grillen fick stå kvar utanför. Som tur var hade vi ett ganska stort parasoll...
Och så var det en sak till: Vi var rätt malliga når vi delade ut diplom till den 2017'e besökaren för säsongen den sista juli. Men augusti hann inte gå över innan vi räknade in den tretusende besökaren för säsongen!!

Redan tidigt på våren 2018 hade vi fått en trasig degel från glasbruket. Hela sommaren hade den stått utanför norra gaveln och vi hade funderat på hur vi skulle kunna skydda den från frostsprängning. Lasse hade - av någon outgrundlig anledning - ett par gamla bussfönster(!) stående och hade dessutom känningar inom snickeribranschen. Och i augusti kom han farande med diverse tryckimpregnerade träbitar, två bussrutor och en hel massa entusiasm. Hans fältrop för den dagen var "Nu skall ni se på Ikea!" Han hade prefabricerat ett stativ som passade tunt degeln och i vilket man i spår kunde passa in bussfönstren överlappande ovanför degeln! Då och då får man tvätta bort algpåväxt på överytan men i övrigt sitter hela arrangemanget helt orört fortfarande. Och mest imponerande är att degeln inte fylls varken med snö eller vatten och inte har den frusit sönder heller.

I Augusti 2019 passerade vi 10 000 besökare totalt sedan vi öppnade, eller åtminstone sedan vi började räkna. Dessutom kom nu staketet runt det avspärrade området på plats. Det var ju litet viktigt inför GAS 2020 att folk inte skulle bli förgiftade. Dessutom förberedde vi höstens ankomst genom att montera upp belysning ovanför planglasdisplayen på norra gaveln. Den tänds genom att man pluggar in en stickkontakt men det är ju ändå inte så ofta vi har besköare på mörka höstkvällar.

När vi kom in i augusti 2020 hade vi alltså bara "med oss" mindre än 1400 besökare. Den 23 juli hade vi delat ut ett halvt bergdalatroll plus ett diplom med innebörden att vara årets halvbesökare, men den 19 augusti kunde vi äntligen räkna in "årets besökare", besökare nummer 2020!
Under sommaren 2020 hade vi fått flera olika nya glas, bland annat Stockholmspanoramat. Men dessutom fick vi en massa gjutmodeller från firma Mekan och Modell i Alvesta. De här gjutmodellerna är tillverkade av trä och används för att göra de sandformar i vilka man sedan gjuter till exempel pressformar av gjutjärn för att slutligen pressa till exempel ljushållare av glas. Många steg där... Och så tog vi nya foton på större delen av våra mönsterplåtar. Vid det här laget började antalet föremål bli så stort och så diversifierat att vi insåg att vi skulle behöva organisera saker och ting på ett bättre sätt än vi hade.

I augusti 2021 flyttade vi om litet granna i fönstren. I fönstret bakom halvautomaten hade vi tidigare haft hela fönstret full med flaskor. Men i augusti ville våra flasksamlande kompisar ta hem sina dyrgripar. Samtidigt hade vi ju fått två konservburkar med svamp. Så nu flyttade vi konserveringsburklockdisplayen från sin tidigare plats till fönstret bakom halvautomaten. Det är också en logisk plats eftersom konserveringsburkar var en av de stora produkterna från halvautomaterna under krigen.
I augusti -21 fick vi ett mejl från Håkan Karlsson i Nybro. Han hade städat i verkstaden på firman och hittat några gamla anteckningsböcker. Så hade han frågar runt litet om någon trodde att de kunde vara av något intresse. Och då hade ha blivit tillsagd att de skall till Bergdala Glastekniska Museum! Så då kontaktade han oss. Vilken skatt. Det är fem detaljerade anteckningsböcker från en formmakare. Pressformarna som ju är av gjutjärn har i sig varenda detalj av det mönster som det pressade glasföremålet visar. De kan vara otroligt detaljerade. I äldre pressformar är dessa mönster utmejslade på frihand i gjutjärnet. Det var det som var formmakarens jobb och nu fick vi till våra samlingar handskrivna anteckningsböcker med detaljerade ritningar från en sådan formmakare plus, från hans gamla arbetskamraters egen mun, en levnadsteckning. (Här hittar du allt material från Siegfried Egers.)
Den tolfte augusti kom säsongens besökare nummer 2021. Ungefär en vecka tidigare än det första virusåret. Inte ett jättestort steg framåt mot normalitet, men i alla fall.
Vid det här laget började det pratas alltmera om att covid-vaccin utvecklades och skulle komma att bli tillgängliga, men allting var fortfarande mest förhoppningar.

Den stora grejen i augusti 2022 var att vi åkte iväg till Virserum. Då frågar sig "vän av ordning" förstås: Virserum? Varför i hela fridens namn skulle någon vilja åka till Virserum???
Såhr tänkte vi: Stiftelsen har i grunden inga pengar. Det är bra med reklam. Reklam kostar pengar. Men om vi kan visa upp någonting tillräckligt udda i TV utan att behöva betala för det så har vi fått gratisreklam!! Ni förstår tanken?
Antikrundan var i Virserum den 26 augusti 2022 - och det var vi också. Vi hade med oss i första hand Siegfried Egers anteckningsböcker. Det händer ju att folk kommer dit med underliga glasföremål och vi tänkte oss att anteckningsböcker som svart-på-vitt visade att det inte är sådär himla enkelt att attribuera bruksglasföremål till glasbruk baserat på mönster skulle kunna vara av allmänt intresse. Och så tänkte vi att när frågan om värde kom upp skulle vi svara att det var mest försäkringvärdet vi var ute efter.
Bo Knutsson vad den vi mötte i trieringen och han hänvisade oss vidare till nästa kö med en kommentar i stil med att det vore ju en annan sak om vi hade haft en anteckningsbok som enbart handlade om en enda formgivare. Men som det nu var - när man inte visste varken bruk eller formgivare var det knappast något av intresse. Vi tycker ju precis tvärtom så vi lufsade vidare till den kö han skickat oss till men det slutade på ungefär samma sätt. Det gjorde oss ganska besvikna för det antyder att det kultur- och industrihistoriska värdet inte uppskattas på det vis vi hade hoppats. Men okej: Deras primära mål är att göra bra och populär TV. Kanske skulle det vara en annan sak om man kontaktade utbildningsradion - men det skulle inte ha samma reklamvärde...

Augusti 2023 kunde vi räkna in besökare nummer 20 000 från det att vi öppnade i april 2016. Eller, ja, från det att vi började räkna besökare någon gång under 2016 i alla fall. Och i mitten av månaden hade vi flyttat upp största delen av våra glasföremål till de nya hyllorna på vinden. Detta underlättade väldigt mycket när det gällde att plocka fram vad som skulle till Lessebo Bibliotek för "månadens föremål".
En del av våra artefakter är väldigt ömtåliga. Speciellt gäller det en del böcker, till exempel "Syra-Einars" anteckningsböcker. De är också svåra att scanna in. Som "tur" är har vi tillgång till en dokumentkamera och under augusti -23 digitaliserade vi dem. (och här kan du se resultatet.)

Den 23 augusti 2024 passerade säsongens besökarantal 3000. Vi började hoppas på att kunna slå 2019 års rekordsiffra, 3602 under hela säsongen, och förlängde öppetperioden med en vecka.

2025 har varit en väldigt ojämn säsong. En delförklaring kan vara att den allmänna turistinformationen har varit ännu sämre än vanligt. I år har det i praktiken funnits två platser i hela kommunen där turisterna överhuvudtaget har erbjudits information, nämligen dels i Lessebo Kommunhus' entre och dels i caféet vid Skrufs glasbruk. Dessutom har vädret varit väldigt ojämnt.
Vi har också sett att trenden från de senaste åren håller i sig: Turister från kontinenten kommer i ett ökande antal, allt tidigare, och är väsentligt mera spendersamma än svenskar. Även detta påverkas förstås av att det inte erbjuds någon information till turisterna. Hur skall en som bara talar tyska kunna hitta till oss små besöksmål när ingen information finns att tillgå?
Idag var sista öppetdagen i augusti. Två (ointresserade) besökare. Nittio färre under augusti i år än vi hade förra året, sjuttio kvar till 3000 besökare... Nåväl, vi har fyra öppethelger kvar och så tillkommer Bergdala höstmarknad...

Öppetdag nummer 1000!!

Idag den 16 augusti 2025 har Bergdala Glastekniska Museum haft 1000 öppetdagar och 27877 räknade besökare sedan vi öppnade den 23/4 år 2016.
I verkligheten är det fler besökare totalt för vi började inte räkna ordentligt förrän en bit in på säsongen år 2016. Den tionde säsongen närmar sig sitt slut. Vi kommer att ha öppet hela nästa vecka, till och med den 24 augusti, 10-16 alla dagar. Sedan håller vi helgöppet lördagar 10-16 och söndagar 12-16 under hela september. Med ett undantag: Fredag den 12 september delar vi för femte gången ut Glastekniska museets pris och då håller vi öppet åtminstone några timmar.
Dagens besökssiffra är långt ifrån något rekord, 27 besökare, men det var flera som var verkligt trevliga. Som jämförelse kan man nämna att den 13 juli 2019 hade vi 122 besökare. Säsongen har på det hela taget varit halvbra. Det har varierat väldigt mycket från dag till dag med antalet besökare. Rimligen är det kopplat till årets väldigt växlande väder. Samtidigt ser vi en tydlig trend, nämligen att besökare från kontinenten kommer allt tidigare. Vi ser också hur svenskar håller hårt i plånboken medan däremot de frivilliga gåvorna både via kontokort och i utländsk kontant valuta ökar.

JULI gånger tio

Juli 2016 var vi med i radio. Den 8 juli 2016 kom en förhoppningsfull och entusiastisk reporter och möttes av Björn Z. Efter en kort visning av vad vi hade och ett samtal om hur vi skulle lägga upp det hela var det så dags att förbereda det som skulle bli direktsändning. Reportern fick en liten varning: Du får räkna med att det kan vara dålig täckning här. ”Nä-nä-nä, jag har en sändarutrustning som känner av fem olika nät, så det är inget problem alls”.
En stund senare hade vi gått igenom mera i detalj exakt vad vi skulle prata om och hur det skulle illustreras och så gick vi ut till glasbrukets truck som stod parkerad bakom den gamla oljetanken. Där fanns det någorlunda nättäckning vilket det inte gjorde inne i museet. Så när det var dags för sändning så meddelade reportern programledaren att ifall vi försvann ur sändning så skulle hon hojta "RABARBERPAJ"! så skulle han veta vad som hände... Och det var inte alls på skoj utan faktiskt fullt allvar.
På trucken placerade vi några olika tillbehör av typen skiftnycklar och liknande som kunde användas för att illustrera olika mekaniska saker och användas för ljudeffekter och så spelade vi radioteater. ”Jaha, nu har vi alltså kommit till pantografen som står rakt innanför dörren. En stor apparat det här. Var det inte väldigt bullersamt att arbeta med den?” litet fejkat gnisslande. ”Nej det tycker jag väl inte…”. Som tur var så var det en solig, helt vindstilla dag och inte speciellt mycket fågelkvitter så på det hela taget blev det bra.
Men nu började vi alltså få pantografen att röra sig på ett förutsägbart sätt. Vissa saker i pantografen, som till exempel att manövrera nålkarna fram-och-tillbaka, bygger på att saker glider lätt och faller ner av sin egen tyngd. Och det var inte lätt att få delarna så rena att det här faktiskt fungerade, men det gick. Ett annat problem var att andra rörelser överförs via tunna fjäderstålsband och de enda vi hade var de som händelsevis inte hade gått av. Och de var inte så många. Så de flesta band vi hade i reserv var helt enkelt för korta att använda. Mycket pyssel var det att hitta band som fungerade.
Under juli fick vi också upp en platsbyggd hylla vid mittpelaren i lokalen. Vi sågade till plywoodskivor som passade mot pelaren och monterade dit så led-lampor som belysning och så plastskivor som skydd. Det blev inte jättebra men vi kunde ta ner glasen som vi satt upp på väggarna och visa dem på ett bättre sätt och i närmare anslutning till pantografen. Så det blev bättre och bättre även om allting var ganska så amatörmässigt.

När vi kom till juli 2017 hade verksamheten satt sig och vi var ganska varma i kläderna. Vi gjorde en ny "trottoarpratare", en flyttbar skylt som vi kan ställa på parkeringsplatsen och som pekar ut oss och vi lät tillverka en stor vepa som vi kan spänna upp på långsidan och som syns bra.
Det var förstås en hel del pyssel med att få Guillocheringsmaskinerna att röra sig och så var det en del pyssel med att bestämma var vertikalpantografen skulle kunna stå. Den kräver nämligen ett hål i golvet och sedan katastrofen när vi tog in den visste vi ju att golver var, ... tja ... opålitligt? Så det krävdes en del planering och förberedelsearbete.
Säsongen 2016 hade vi inte räknat besökare på allvar, men det började vi med säsongen 2017. Och det födde en ny idé. Vi beslöt införa "årets besökare". Årets besökare är den besökare som är samma som årtalet. Och den sista juli 2017 klev besökare nummer 2017 in över tröskeln och belönades med diplom och ett glasäpple.

I juli 2018 firade vi 120-års-jubileum!! Nä-Nä, alldeles lugna, det har inte slagit över i skallen på gubben. Den äldsta daterade pantografplåten i vår samling är för att dekorera glas till Deutsches Turnfest i Hamburg 23-27 juli 1898. Så alla tyska besökare, eller åtminstone alla tyska besökares tyska barn, fick ett Bergdalatroll under just de dagarna. Vi hade skaffat hundra troll och satt museietiketter på dem. Alla gick förstås inte åt, 31 stycken delade vi ut, men då hade vi små gåvor till, exempelvis, årets besökare eller andra förtjänta.
Dessutom fick vi en screentrycksschablon från ett par elever vid Grimslövs folkhögskola. Den monterade vi i screentrycksmaskinen som en tydlig illustration till hur screentryck går till. Då hade vi ett glas liggande i maskinen, ett glas med en enhörning på så det passade bra att få en schablon med en enhörning. Tyvärr har just det glaset senare tillat i golvet och - ... ja, som det går med glas och cementgolv.
Vi gjorde också ett försök att göra en schablon som kunde läggas på pantografen. Vi hade redan tidigare gjort flera försök att montera en penna i pantografen så att man som besökare skulle kunna dekorera en egen pappmugg, men det funkade aldrig. Dock: Skam den som ger sig. Men efter de här försöken i juli 2018 har vi fått inse att det överstiger vår förmåga.

Juli 2019 rullade på med fortsatta rekord i antalet besökare och redan den 26 juli kunde vi överlämna diplom och bergdalatroll till årets besökare. Vi började hoppas att komma över 3500 beökare under säsongen.
Vi visste ju att våra nya broschyrskåp inte var regntäta och ett par intensiva åskskurar visade att broschyrerna "vissnade" en del - men samtidigt märkte vi att de var väldigt uppskattade. Folk kom och tittade och plockade och sedan kom de in till oss och frågade vidare. Skåpen fungerade helt enkelt som "dragare".

Juli 2020: Även om allting kändes ganska deprimerande med viruset och frånvaron av besökare kämpade vi vidare. Men i början av juli hände åtminstone någonting som var litet spännande. Det dök upp en grupp människor som stoppade ner pinnar i marken och pysslade med sladdar inne i det avspärrade, hårt förorenade området. Vad var nu det för några gökar?
Kort historik: Redan 2004 gjordes en första undersökning av markförorenignarna runt glasbruket. Sedan gjodes flera ytterligare undersökningar 2014, -15, -18 ... Nu finns det faktiskt planer på att verkligen genomföra en sanering - kanske nästa år, 2026.
Vad den här gruppen höll på med var att ytterligare kartlägga var någonstans de stora mängdena glas finns i marken. Man gjorde det geom att stoppa ner elektroder i backen, skicka ström genom dem och mäta upp det elerktriska motståndet mellan elektroderna. Richard Mutafela hade utvecklat mättekniken som en del av sitt doktorsarbete vid Linnéuniversitetet.
Den trettionde juli hade vi räknat in totalt 1397 besökare varav 1181 stycken under juli. Vi som hade drömt om över 4000 på hela säsongen...

Juli 2021 fick vi fönstren på framsidan och på gavlarna målade. Det ingår i villkoren för att vi skall få disponera sliperiet för museiverksamhet att vi måste underhålla byggnaden. Och länsstyrelsen har sagt åt oss att vi bara får underhålla på vissa sätt. Så det gällde att hitta en firma som kunde åta sig att måla med linoljefärg. Många stykningar blev det men det är professionellt gjort så nu skall det väl hålla ett tag hoppas vi. Det är inte billigt...
Ända sedan vi fick i ordning displayen med konserveringsburklock har vi velat ha ett par "riktiga" konserver. Gärna med etikett på. Riktigt så väl blev det nu inte - men nästan. Den 19 juli kom två damer in genom dörren medförande dels en burk med konserverad blandsvamp och dels en med konserverade kantareller. De berättade att båda lades in omkring 1960 så de är ungefär 60 år gamla. Kantarellerna är fortfarande synligt gula! En del av våra artefakter får åka hem över vintern eftersom de är frostkänsliga. De här två burkarna tillhör den kategorin. Jag är inte säker på att kantarellerna skulle smaka speciellt fylligt men jag skulle inte tveka att äta dem...

Sommaren 2022 hade vi också en sommarpraktikant på vad vi skulle kunna kalla arbetsträning. Hans uppgifter var av praktisk karaktär så han hjälpte oss med en del städning, en del mindre snickeriarbeten och så var det speciellt två saker som han gjorde som var av mera långvarig karaktär. Ni som har varit i museet vet att vi koncentrerar oss på perioeden från tidigt 1800-tal till idag. För att illustrera perioden använder vi ett diagram ur en av Olle Krantz böcker. Det diagrammet finns reproducerat i ganska stor storlek med en vit kurva på svart bakgrund på väggen i museet.
Såhär gick det till: Originaldiagrammet scannades, en svart kurva på vit bakgrund. Det inverterades så det blev en vit kurva på svart bakgrund. Så projicerades diagrammet på svart kartong som monterats på en vägg i museet. Vår praktikant utrustades med en vit tuschpenna och så gällde det att rita av diagrammet exakt.
Bekymren var två: När han skulle rita på den svarta kartongen höll han ju handen i vägen för den projicerade bilden, så han skuggade bort precis det han skulle rita. Och den svarta kartongen absorberade den vita tuschen så det krävdes många lager vit tusch för att få bra kontrast. Detta var nog hans svåraste uppgift under sommaren men det blev jättebra.
Den andra större uppgiften var att lägga tre stenplattor horisontellt och på samma höjd utanför vår dörr. Det skulle vara en enkel men tung uppgift om det vore så att vi hade stenmjöl eller fin sand som man kunde ha som underlag - men det hade vi inte. Målen med detta var två: Dels att helt enkelt få ett bättre och snyggare insteg, men också att skapa avrinning när det ösregnar. Tidigare blev det en jättepöl precis utanför dörren när det regnade häftigt.
En av stenarna rör sig numera litet när man stiger på den - de andra ligger stadigt. Och vi har blivit av med pölen...

Under juli -23 började vi så bygga de nya förvaringshyllorna på vinden. Besökarna strömmade till och bara under juli räknade vi in 1445 beökare. 2019 hade vi visserligen haft 1552 men den 31 juli -23 kunde vi ändå dela ut diplom och Bergdalatroll till "årets besökare". Nu kände vi att vi började komma tillbaka till rimliga antal igen.
Nu hade vi också byggt en liten specialhylla för pressformen från Målerås, den tredelade för gräddkanna "Hjärta", så att vi kunde visa den i direkt anslutning till pressarna.

28 juli 2024 blev den åttonde "Årets Besökare" belönad med diplom och Bergdalatroll.

Och nu är juli månad 2025 till ända. Igår, den 31 juli, trädde årets besökare över tröskeln, nämligen Julia från tyskland med syster och föräldrar.
Fortfarande ser vi att svenska besökare håller hårt i plånboken. Men vi ser också att bidragen i utländsk valuta ligger på en hög nivå. Visserligen väntar vi med att slutredovisa utländska valutor till efter säsongen men man kan ju ändå se trenden.
Men överlag är det en konstig säsong i år. Antalet besökare ligger förvånansvärt lågt och det slår värre än vanligt mellan olika dagar. Allmänt sett kan man konstatera att det är omöjligt att i förväg gissa hur många som kommer att komma baserat på värdeutsikterna, men i år känns det ännu mera oförutsägbart än andra år. Vädret har ändå inte vara någon katastrof, litet varmare än ett normalt år men inte så soligt att folk bara legat på stranden. Och inte heller så regnigt att ingen har velat ge sig ut...

Årets besökare!

I juli månads sista skälvande minut (nåja, men efter kl 15 i alla fall) inträffade årets besökare 2025: Julia från Tyskland (med familj, som inte ville bli med på bild)!

Vi började med idén ”årets besökare” år 2017: varför inte göra ett (litet) jippo nångång i mitten på säsongen? Jag fick idén att ”årets” skulle kunna vara besökare nummer [årtal], så att det alltså blev ett nummer högre varje år.

Det blev lite olika ”priser” och ”diplom” under de första åren, men snart blev det etablerade (= likadana) varje år.
”Priset” är numera ett Bergdalatroll, och i år är det alltså den nionde gången det delas ut.
Eller, egentligen tionde, för att 2020 (värsta covid-året) gick det så trögt att vi faktiskt delade ut ett halvt troll till besökare hälften-av-2020 = besökare nr 1010, så att vi i alla fall skulle ha delat ut nå’t, om vi nu inte kom upp i tillräckligt många…
fast den hela besökaren kom innan september var slut.

NYHET – nyhet!!! Nu med CAFÈ!

Vid tvåtiden gick B en promenad – kom tillbaka med dessa:

Nu har Maja ÖPPNAT!

God kanelkaka – och hon har för avsikt att ha öppet varje dag tillsvidare! Skynda prova! (och kom till oss när du ändå är här!)

Maja:

Vi återkommer med fler kak-recensioner…

Ett fenomen

Ni minns guillocheringsmaskinsmodellen? Som vi fick specialbyggd, levererad i mars’17?

I nästan 8 år har den fungerat – vi har tillochmed haft med den till bibblan (på den tiden det fans utställningsmöjlighet där).

I sin krafts dagar gjorde den detta:


Intresset för den har under åren varit mycket måttligt, eventuellt beroende på att vi tog betalt: man var tvungen att stoppa i fem kronor för att den skulle röra sig (men vi hade växel för den som ville!). (Jag menar: hela FEM kronor, ”och tänk om den inte gör nå’t?!?”)

Redan på den tiden satt skylt nr 4 (om guillochering) monterad på modellens gavel.
I höstas, alltså nå’n gång i september ’24 blev den trött, så trött att vi stängde av den. Vi avsåg förståss att fixa den, men med det ena med det andra så blev det inte gjort under vintern, så den står fortfarande stilla, med ”kaputt”-texten alltjämt där.

Och gissa vad: i år har ALLA besökare tittat, noga, spekulerande, upp, ner och framochtillbaka – men de har sällan frågat.

Så nu uppstår frågan: ska vi låta den stå, så att den iaf tilldrar sig uppmärksamhet – eller ska vi försöka få igång den igen? Kan det vara så att en kaputt-maskin är bättre att ha än en fungerande modell?

Hög tid för en vanlig bloggpost

Jodå, vi har både haft öppet (ungefär 50 dagar, faktiskt) *och* pysslat med/i museet under våren/sommaren.

En sak vi pysslat med är att fixa utsidan. Vi har ju ett antal skyltar bestående av in-laminerade texter som skyddas av plastskivor, och åratal av regnande hade satt sina spår.
Nu har vi ”diskat” både Glasriketkartan, hela planglasexposen och ett par andra skyltar.

Vi har också fått upp en ny skylt på fasaden mot parkeringen. Eller: ”ny” är den inte, den satt förut utanför glasshopen i en skyltlåda som nu är borttagen.

(Ja, vi ska fixa en pil senare, men nu har skyltmakar’n semester)

På insidan har vi också pysslat, fast inte så mycket.
I entréfönstret har vi stoppat in några ”luftben”: ett par vinglas och en ljusstake från Johansfors. Och så har vi fått (tack Magnus!) en bit ”löst” johansfors-ben, uppträtt på ett snöre, så att man tydligt kan se det faktiskt är öppna luftkanaler i det.
Kanske borde vi skaffa ett äpple också?

JUNI gånger tio

Juni 2016 fortsatte med grundarbete. Vi monterade upp Opel-Rekord-framrutan ovanför dörren den 12, satte upp en lastpall som räcke på utsidan så besökarna inte skulle trilla och så att vi faktiskt kunde häkta upp dörren så den inte blåste igen och en hel del sådant. Vi hade också låtit göra en informationsskylt som vi monterade upp utanför glasshoppen, en skylt som talade om att vi fanns.
Vi började också förbereda en planglasdisplay utanför dörren, på norra gaveln. Vi hade ju tidigare skrivit boken "planglas" och vi hade en del exempel från Pilkingtons i Halmstad, så vi ville utnyttja de kunskaperna. Och det var också månaden när vi började med försäljning av dubblett- och överskottsböcker ut våra samlingar.

Under juni månad 2017 började vi på allvar att utnyttja fönstren. Till en början sågade vi till trähyllor som vi monterade i fönstren och så satte vi plast innanför. Senare fick vi anledning att ompröva detta, men mer om det då. När vi nu hade pantografen i drift och började demonstrera den för besökarna upptäckte vi en konstig sak. Som ni kanske vet har man problemet med att röra tunga delar ovanför varandra i pantografen genom att saker vilar på rullar. Men det visade sig att de här rullarna flyttar sig när man kör pantografen. Så när det har varit tillräckligt många demonstrationer riskerar man att en eller ett par rullar "kalvar ur". Men nu när vi såg problemet hittade vi på att koppla samman rullarna med varandra. En tunn aluminiumlist som hänger under rullarna och så ett najtrådsomtag runt midjan på rullarna. På det viset håller vi rullarna på ett konstant avstånd från varandra samtidigt som hastigheten på vandringen i sidled blir lägre. Det tyckte vi var smart...
Den 12 juni hämtade vi vertikalpantografen och de två Guillocheringsmaskinerna från Kosta. Evenemanget bevakades av Radio Kronoberg och innehöll flera spänningsmoment. När vi flyttade vertikalpantografen till den plats vi trodde den skulle stå på så gick golvet sönder! Golvet i sliperibyggnaden är så konstruerat att man har hällt ett tunt lager cement direkt på marken. Det är allt... Här och där har vattnet underminerat det här och på den plats vi ställde pantografen var det sisådär en 2-3 centimeter cement, 10-20 centimeter luft och sedan kom marken. Pantografen är dryga två meter hög och väger rätt många hundra kilo. Det blev inte alls bra. Vi fick dit en järnplatta som underlag så den åtminstone inte skulle välta men jösses vad rädda vi var... Som tur var hade radioreportern åkt sin väg före detta debacle.
Men Guillocheringsmaskinerna fick vi på plats...
Vi gjorde en annan grej också i Juni -17: Vi hade bjudit in konst- och hantverksgruppen från Lessebo att ha utställning hos oss. De hade varit på besök tidigare och tittat på våra grejer och så hade de gjort olika "artists impression" inspirerade av våra föremål. Ett kul inslag som uppskattades av våra besökare.

Den sjätte juni 2018 monterade vi en termoskolv i en liten låda på väggen. Den sista maj hade vi varit på besök hos Trelleborgs museum. Trelleborg var ett av de fyra glasbruk som gjorde termosar och vår förhoppning var att vi skulle kunna tillskansa oss en termoskolv. Det är en väldans avancerad produkt, faktiskt. Det lyckades! Så nu sitter den på väggen, med en beskrivning.
Inför säsongen 2018 hade vi bjudit in Mona Gyllinger att låta sig inspireras av våra saker och hon hade gjort ett par fina målningar. Så 2018 års konstutställning i museet var Mona Gyllinger. Och ja: Vi köpte in alster från utställningarna, så det finns litet konst också i våra samlingar.
I övrigt hände det inte så mycket under juni 2018 utan verksamheten flöt på, besökarna kom och gick och vi fick en del bidrag i bössan.

Under juni 2019 fortsatte förberedelserna för det stora eventet GAS 2020. Vi satte upp broschyrskåp på den långsida som vetter mot glasbrukets parkering. Från början var de försedda med plywooddörrar men efter vintern 2019/-20 insåg vi att de måste ersättas och då blev det dagens aluminumdörrar istället. Vi hade också fått status av infopoint vilket bland annat ledde till att vi fick tillgång till informationsmaterial och tack vare kommunens turismkoordinator spreds information om oss på ett aldrig tidigare skådat sätt. Det var också mera normalt väder än året före och turisterna hittade till oss. Under juni månad 2019 räknade vi in 541 besökare.

Juni 2020 fortsatte som det hade börjat det året. Våra drömmar om över 4000 besökare var grundligt krossade och vi fick inrikta all kraft på att förbättra utställningen, läsa på i de böcker vi hade och försöka utveckla vår rutin på att guida besökare. Så vi byggde hyllor, flyttade om, gjorde nya displayer i fönstren... Och så blev hela hemsidan tvåspråkig - Svenska och Engelska.
Det var också under juni som vi ersatte de tidigare plywooddörrarna på de yttre broschyrskåpen med aluminiumdörrar. Plywooden hade slagit sig under vintern så vi fick formtillverkade aluminiumramar gjorda som vi monterade. En klar förbättring! Och så satte vi upp trekantiga snurrskyltar, samma modell som vi har inne i museet, även utomhus.
Och den 29 juni fick vi det officiella uppdraget att vara en info-point. Om inte viruset hade varit, och om GAS 2020 hade varit och om allting hade gått i lås och besökarna köat så HURRA!!! Men nu? Jaha ... och?

Juni 2021 började dokumentationsarbetet att sätta spår. Så länge vi bara hade helgöppet gick det något så när bra att fotografera våra föremål hemma och sedan sköta själva dokumentationen i museet mellan de ganska glesa besöken. Men när vi började med sjudagarsöppet gällde det att kunna kombinera fotograferandet med att man var på plats. Under vindstrappan i museet, omedelbart bakom glaspärledraperiet, finns ett litet utrymme där man borde kunna inrätta en liten fotostudio. Det är ett utrymme som är ungefär 60 cm brett och där taket utgörs av trappan upp till vinden. Så det krävdes litet infodring med masonitskivor, matt svart färg på väggarna och högblank vit färg på baksidan och "taket", rejäl belysning och diverse annat smått och gott. Men i mitten av juni fanns "fotosmatten" på plats.
Att fotografera glas är en konst och våra dokumentationsbilder är inte avsedda att vara konstnärliga. Men de skall visa föremålet och, vad värre är, de skall visa dekoren. En av grejerna med glastekniska museet är just att visa dekorationsteknikerna. Och då är det så, att glas är genomskinligt. Och djupetsade mönster är också genomskinliga. Om man tittar i vår inventarieförteckning och jämför bilderna på djupetsade glas med låga inventarienummer med bilder som har inventarienummer väl över 1500 och 2000 kommer man att se hur övning ger färdighet.

Efter vårterminens slut 2022 började vår sommarjobbare. Tanken var att han skulle skriva samman en databashanterare åt oss, en som skulle kunna kommunicera med RAÄ's rikstäckande K-Samsök. Vi förberedde projektet genom att ordna ett digitalt möte med en av RAÄ's systemutvecklare, etablerade kontakt med supportavdelningen på vårt webbhotell och hoppades.
Eftersom vi har den grundläggande dokumentationen i en excel-fil kan man enkelt skriva ut all information i något som kallas "kommaseparerade filer". Dem kan man sedan överföra till vad vi skulle kunna kalla traditionella kartotekskort med fasta rubriker, fast på filer. Och dessa kartotekskort kan man sedan stoppa in i en "riktig" databas.
Sommarjobbarens uppdrag var att tala om exakt vilket format kartotekskorten skulle ha, att skriva det program som kunde läsa av kartotekskorten och stoppa in dem i databasen plus att skriva det tillämpningsprogram i databashanteraren som skulle göra våra föremål sökbara.
Mer om det senare.
Under juni satte vi också upp ett regnskyddande tält ovanför ett av picknickborden utanför museet. Det är inte så sällan som folk sitter där utanför och har picknick, nämligen.

Juni -23 började vi se att besöksströmmen nog var på väg tillbaka till nivåerna före viruset, detta trots att det var en varm månad. Trenden från -22 var också tydlig. På grund av inflationen höll svenskarna hårt i slantarna men den svaga kronkursen gjorde att utländska besökare kom i hög utsträckning och var desto mer generösa.

Juni 2024 var första gången som någon av kommunens skolor faktiskt skickade sina elever på studiebesök till oss. Vi har ända från början försökt intressera dem. Det fanns en gång i tiden ett ämne som hette "hembygdskunskap" och när vi ser hur litet även vuxna faktiskt vet om områdets (glas-)industrihistoria inser vi att det verkligen behövs en "duvning" för ungdomarna. Men det har varit nollintresse från skolornas sida. Utom det här året när det på morgonen den 10 juni kom tre bussar med åttondeklassare från Bikupan i Lessebo. Det var förstås si-och-så med tonåringarnas intresse men vi tror ändå att vi fyller en funktion vad gäller deras allmänbildning och deras förståelse för sin omvärld.

Jaha. När vi hade skolbesök för första gången någonsin förra året (-24) var åtminstone lärarna entusiastiska och vi pratade en del om hur nästa års (dvs 2025) besök skulle förberedas. Vi berättade nämligen ganska mycket fler saker än vad lärarna hade trott. Men nu har juni -25 passerat, skolorna har stängt för sommaren och icke ett enda besök från någon av kommunens skolor... Annars har det varit en halvbra juni med hyfsad tillströmning av besökare.
Trenden från de senaste två åren verkar hålla i sig. Klimatförändringen och de senaste årens extrema värmeböljor i medelhavsområdet har ändrat turistströmmarna. Tyskar, belgare, holländare och andra från kontinenten kommer hit upp till norden och de kommer allt tidigare. Det är synd att det inte finns någon mellankommunal organisation som kan samordna det här. Vi är många små aktörer som skulle kunna erbjuda turisterna en vistelse utöver det vanliga och som skulle kunna sysselsätta dem i en vecka eller två men vi mäktar inte med att sköta det hela i egen regi.

Snart juli!

(faktiskt redan imorgon - )

En sak som brukar hända i början (åkej, ibland i slutet) av varje månad är att det byts ”föremål” i museets podium på bibblan i Lessebo.
Denna gång hände det i slutet – vi har nämligen bytt föremål idag, eftersom bibblan så påpassligt har kvällsöppet på måndagar. Som vanligt var det inte *ett* föremål, utan snarare en teknik. Denna gång blev det gravering.

Kolla gärna här!

En annan sak som åtminstone *borde* hända är att turism-organisationen (alltså Destination Glasriket) anser att ”säsongen har börjat”, så att de kan öppna turistinformationen också i Kosta.
Sedan Dest Glasriket tagit över turistinformationerna (det var väl ett par år sedan) har stackars Kosta (nåja, jag menar väl turisterna därstädes) verkligen fått jobba på att hitta information om att det faktiskt finns andra orter, andra glasbruk i vår kommun.
Det är nästan så att man tror att det är kosta som betalar dem - .

Trots detta kan vi rapportera att det går hyfsat för oss här på museet, i juni har vi haft över 500 besökare.
Men imorgon börjar juli, och då fortsätter vi att ha öppet varje dag kl 10-16!

MAJ gånger tio

Maj 2016 var, ur ren verksamhetssynpunkt, inte så dramatisk. Vi höll öppet och tog efter bästa förmåga emot så många besökare vi kunde. Men samtidigt hände det grejer i Stockholm. Vi hade ju insett att vi behövde få in pengar för att dra igång verksamheten. I avtalet med Bergdala Fastighets AB ingick att vi skulle underhålla byggnaden, till exempel. Den 30 maj 2016 fattade Riksantikvarieämbetet beslut om att vi fick ett bidrag för att få igång verksamheten. Det innebar att vi kunde byta nockpannor och göra en del reparationer och ändringar inne i byggnaden. Dessutom ingick i ansökan att vi ville anlita en modellsnickare för att göra en fungerande modell av en Guillocheringsmaskin. Nu kändes det verkligen att vi var "på G".
För att inte störa för mycket gjorde vi så att tisdagar var arbetsdagar när vi jobbade med maskinerna och med utställningen. Vi ville ju inte störa våra besökare alla dagar. Ett mål var att få den stora pantografen manövrerbar. Vi ville ju att den skulle kunna demonstreras. Men då gällde det att få grejerna att faktiskt röra sig. Så en hel del tid gick åt till att justera olika saker, slaglängder på dragstänger, motvikter, rensa ut gammalt vax och diverse sådant. Som tur var kunde vi använda Tores maskintvätt för att få saker rena - annars hade vi aldrig lyckats.
Flaskmaskinen var ett annat bekymmer. Men vi lyckades få den rörlig. Och belysning. Det fanns ju inte el i byggnaden så till en början hade vi ganska primitiv belysning. Men under maj fick vi upp fyra stycken LED-strålkastare som kom från Kupan i Växjö. Dem har vi fortfarande kvar.
Och så började vi sätta upp pantografplåtarna på väggen.

Till maj år 2017 hade vi gjort en del förbättringar: I april hade vi fått vår första reklamfolder från tryckeriet. Ursprungsversionen var bara på svenska och den var litet mera "tafflig" än den vi har idag, men i alla fall. Vid det laget hade vi också fått modellen av en Guillocheringsmaskin på plats och i funktion med myntinkast.
Vi hade då också rivit en vägg och börjat planera för att utöka utställningsytan. Vi hade nu fått ett vitrinskåp och så skulle vi ha plats för två Guillocheringsmaskiner och en pantograf till. För att klara det hade vi fått golvet delvis omgjutet och vi hade lejt folk att bila bort ett stort fundament. Och så var vi tvungna att förbättra visningen av alla våra mönsterplåtar. Det senare löste sig med den långbänk vi fortfarande har där plåtarna står lätt åtkomliga.
Inför 2017 års säsong hade vi vitrinskåpet på plats, vi hade mönsterplåtarna placerade så att besökarna kunde se dem och bläddra bland dem, flaskmaskinen och den stora pantografen fungerade någotsånär och vi hade en fungerande modell av en Guillocheringsmaskin. Saker börjad komma i ordning. Vi fick också ordning på screentrycksmaskinen.

När vi gick in i maj månad år 2018 hade vi ett nytt projekt på gång. Nu kände vi att vi hade en fungerande verksamhet och vi hade en hyfsat stor grundutställning med de artefakter vi hade. Så nu började det bli dags med litet mera seriös grundforskning. Vi hade nu två pantografer av olika utseende, vi hade sett den som Kulturarvscentrum hade och vi hade läst att den första importerades till Reijmyre 1880, troligen från firma Bougner & Co i Paris. Ingen av våra, och inte heller den på KAC, hade tillverkarskyltar och vi hade uppgift om att både pantografer och Guillocheringsmaskiner importerades från Tyskland, England och Frankrike. Kunde vi reda ut det här, månne?
Det slovakiska glasbruket Rona har fortfarande tillverkning av pantograferat glas och dessutom hittade vi en bild på deras äldsta pantograf. Den såg helt annorlunda ut. Dessutom, inte så långt från Rona men i Tyskland, låg Lamberts Glashütte där man fortfarande munblåser fönsterglas med cylindermetoden. Man gör faktiskt även både oxögonglas och valsar glas enligt Perrottos metod. Dessutom fanns en intressant bild på Crystalex hemsida, det ligger i Tjeckien ganska nära de två andra, som visade ytterligare en annorlunda pantograf. Så vi började fundera på och planera för en studieresa. Mer om den senare.
Och så gjorde vi ett par sammanställningar av intervjumaterial från våra 53 CD'ar med intervjuer med gamla glasarbetare som vi lade ut på hemsidan. Dessutom hade Kerstin vid det här laget satt ihop en logga för museet, faktiskt den som vi fortfarande använder. Och så hade vi fått idén att ha en sommarutställning i fönstret bakom pantografen.

När maj 2019 kom var planeringen för GAS 2020 i full gång. Kommunen hade anställt en turistsamordnare och för första gången kunde informationsmaterial faktiskt distribueras till oss små besöksmål.
Sommarutställningen 2019 förbereddes visserligen i slutet av april men jag nämner den här, i maj-krönikan. Vi fick låna glasdjur från Karin Witte och en solig dag kom hon och började ställa upp dem på trähyllorna i fönstret. Då upptäckte vi att trähyllor inte är någon bra idé. En flodhäst av kristallglas fungerade som brännglas och redan inom några minuter började det ryka om hyllan. Så utplaceringen av djur fick anstå tills vi hade fått fram brandsäkra aluminiumhyllor till alla fönstren, andra halvan av maj.
Annars var vi nu såpass varma i kläderna att vi inte behövde göra speciellt mycket inne i utställningen utan vi höll öppet "som vanligt" helt enkelt.
Däremot hände något i omgivningen. Hela baksidan spärrades av eftersom markundersökningarna visade på väldigt höga föroreningshalter. Detta aktualiserade frågan om glasindustrin som miljöbov och vi fick från dåvarande Glasforskningsinstitutet en experimentdegel som illustrerar en modern metod att sanera förorenad glasbruksmark. Man var också inne i museet och tog prover på vårt golv för att se att arsenikhalterna inte var så höga att vi skulle förbjudas ta emot besökare. Det var de inte, tack-och-lov.
Men så var det ju det där om att Föreningen Glas-i-Hovmantorp hade beslutat att lägga ner sig... Efter mycket funderande och diskussioner med de medlemmar som var mest engagerade i just museiverksamheten blev huvudförslaget att bilda en stiftelse för museet. Stiftelseformen har både för- och nackdelar. Till fördelarna hör att en stiftelse varken har någon ägare eller några medlemmar. En stiftelse är en juridisk person som bara finns i sin egen rätt. Till nackdelarna hör att en stiftelse inte har några medlemmar och följaktligen inte kan få någon inkomst i form av medlemsavgifter.
Det är länsstyrelserna som har översyn av stiftelser, i vårt fall länsstyrelsen i Skåne. Så min (Björn Z's) roll blev att övertyga länsstyrelsen om att vi skulle klara vårt åtagande att underhålla byggnaden och att vi skulle kunna bedriva och utveckla en verksamhet utan att egentligen ha några pengar och utan att ha några fasta inkomster. Vad stiftelsen skulle göra var baserat uteslutande på immateriella värden. Som tur var hade vi redan från början särredovisat museiverksamheten i föreningens bokföring. Så det gick att hänvisa till tre års verksamhet, 2016, -17 och -18 som visade att vi hade stadigt ökande intäkter i form av frivilliga bidrag från besökarna. Det tog ett antal telefonsamtal, men länsstyrelsen accepterade till slut mina argument och strax före lunch den 24 maj 2019 skrev länsstyrelsen i Skåne ut vårt registreringsbevis. Hela stiftelsebildningen var alltså avklarad på ungefär två månader

Maj 2020: Viruset hade nu kopplat greppet. På nyårsaftonen rapporterade världshälsoorganisationen WHO om ett okänt virus som orsakade en sjukdom som påminde om lunginflammation och som hade dykt upp i Wuhan i Kina. Redan den andra januari 2020 rapporterades om 27 fall i staden och den 21 januari kom de första fallen i Europa. Den 31 januari rapporterades det första fallet i Sverige. Sedan gick det fort: den 11 mars fanns sjukdomen redan i 114 länder. Under mars månad utfärdades rekommendationer om hur många som fick samlas vid offentliga sammankomster och ett antal olika restriktioner i avsikt att begränsa smittspridningen kom ut. I april hade vi öppet två dagar och hade noll besökare.
Under maj uppmanade vi besökarna att hålla en glasblåsarpipas avstånd om de inte var en familjegrupp. Vi höll öppet fem helger och räknade in 18 besökare. GAS 2020 var inställt och nu gällde det att övervintra.

När vi började med helgöppet i maj 2021 var ännu striktare virusrestriktioner i kraft. För vår del högst sju besökare i museet samtidigt. Men samtidigt började man vänja sig. Man höll avstånd mellan grupper, det gick åt massor med handsprit. När vi introducerade grupper i museet stod vi på behörigt avstånd och så fort vi kom nära en grupp hade vi ansiktsvisir strategiskt utplacerade. Det funkade, helt enkelt. Men visst märktes det att viruset fortfarande befann sig i luften. Drömmen om 4000 besökare under säsongen var fortfarande avlägsen.
När vi såg tillbaka på utvecklingen de fem år vi haft verksamheten igång och konstaterade den positiva trenden vad gällde besökarnas frivilliga bidrag tog vi ett vågat beslut. På mötet den 4 maj beslöt styrelsen för stiftelsen att inrätta ett årligt pris som skulle delas ut i samband med den internationella kulturarvsdagen som infaller i mitten av september. Den 21 maj kungjorde vi att Glastekniska Museets Pris, 15 000:-, skulle delas ut i Bergdala Glasbruks hytta fredagen den 10 september. Däremot talade vi förstås inte om vem som skulle få det...
Dokumentationsarbetet fortsatte och i slutet av maj passerade vi 900 dokumenterade föremål, vart och ett med sitt nummer, sitt foto och sin beskrivning. Books glassliperi i Kosta lade ner sin verksamhet vid den här tiden och hörde av sig till oss med en fråga om det var någonting vi ville ha till museet. Vårt rykte var nu sådant att de som händelsevis hittade någonting underligt med anknytning till glas eller glastillverkning hörde av sig till oss. Så sista veckan i maj hämtade vi en slipstol och ett antal stenskivor från Kosta. Däremot tog det tid innan vi fick den på plats... Vi fick också litet tavlor, handverktyg och böcker från Kulturparken Småland.

Inför maj 2022 hade vår inventarieförteckning svällt så mycket att det började bli dags att tänka på en bättre lösning än ett excelark. Så vi registrerade museet som säsongsarbetsgivare hos skatteverket för att kunna städsla en sommarjobbare med uppdraget att förbereda för en riktig databas.
Viruset fanns fortfarande kvar men nu började vaccinationstäckningen bli god och även om vi alla fortfarande höll fast vid rekommendationerna om avstånd och vi alla gick runt och luktade handsprit började livet så sakta återgå till mera normala gängor. Besöksfrekvensen steg. Men nu var det annat som påverkade oss.
I februari 2022 invaderades Ukraina av Ryssland. Det här påverkade en massa olika saker. Bland annat ledde det till oro i ekonomin världen över, det uppstod brist på en del varor som vanligtvis kom från Ukraina och det ledde i sin tur till att man höjde priserna på ett antal olika varor. Små valutor som den svenska kronan tog stryk och många varor fick höjda priser. De här fenomenen har egna namn på ekonomiska. När man passar på att höja priset på någonting kallas det "inflation". Och när det blir billigt att köpa pengar som tillhör en liten valuta kallas det att valutan är "svag".
Alltså blev den svenska kronan svag och vi fick en kraftig inflation. Resultatet av det såg vi redan tidigt under säsongen: Svenska besökare höll hårt i slantarna och vi såg i insamlingsbössan att antalet svenska pengar blev färre än tidigare år. Å andra sidan gjorde den svaga svenska kronan dels att det kom fler utländska turister än vad det gjort tidigare år, de kom tidigare på säsongen och de lämnade större bidrag än de gjort förut. Så svenska sedlar blev färre i bössan, men euro-sedlarna blev fler. Många utlänningar har fått för sig att Sverige är ett land där man inte använder pengar överhuvudtaget och vi inrättade ett paypal-konto för att kunna ta emot betalningar från kreditkort.

När maj började 2023 hade vi fått en donation som ökade stiftelsens kapital från 50 000:- till 500 000:-.
Under våren hade en grupp studenter på Linnéuniversitetet genomfört ett projekt om hur man skulle kunna popularisera kulturarvet och vi var ett av studieobjekten. De hade kommit fram till en strategi som var ganska ambitiös men tyvärr stötte den på patrull när vi tog upp diskussionen med andra museer.
Vi hade också varit i kontakt med ägarna till ett gammalt glassliperi i Fagerhult. Det sliperiet stängdes på 1930-talet och övergavs i då befintligt skick. De bara låste dörren och gick hem. En tanke var att man skulle kunna flytta ner hela sliperiet med sin inredning och ställa upp det i Bergdala för att kunna visa besökarna hur ett riktigt sliperi faktiskt såg ut på den tiden. Tyvärr var intresset för att donera det till oss minimalt.
Vi insåg nu också svagheten i att ha våra glasföremål i kartonger nere i själva museet. Vi hade ju nu börjat ställa ut månadens föremål på biblioteket i Lessebo. Nu skulle vi alltså varje månad välja ut några stycken föremål som illustrerade någon teknik som vi ville belysa. Att hitta föremålen i inventariet hade blivit ganska enkelt tack vare excel-filen. Även om sökfunktionen i excel är väldigt primitiv kunde man hitta lämpliga föremål och deras inventarienummer. Eftersom varje föremål också är fotograferat kunde man också välja ut sådana som var små nog att få plats i montern. Så långt – lätt som en plätt.
Men så gällde det att ställa upp en stege på det ojämna golvet, att klättra upp, sträcka sig efter den låda som innehöll det önskade föremålet, dra ut lådan och sedan backa ner från den ostadiga stegen utan att tappa lådan eller själv falla. Det var ganska många lådor så man kunde behöva sträcka sig långt. Och en del av lådorna var tunga. Och sedan skulle lådan upp igen. Teoretiskt var det här en bra lösning, men inte i praktiken.
På vårens styrelsemöte föreslogs att vi skulle bygga förvaringshyllor på vinden. Inte nog med att det skulle göra det möjligt för oss själva att se glaset vilket skulle göra det lättare att plocka ut de föremål som skulle till biblioteket. Dessutom skulle man inte behöva klättra på en stege som stod vingligt på ett ojämnt golv. Och utöver detta skulle det frigöra utrymme i hyllorna på södra gaveln, plats där vi kunde ställa upp andra artefakter som vi inte hade kunnat visa.

Maj 2024 hade vårt picknicktält blåst sönder och också slagit ner en del takpannor. Så säsongen inleddes med litet reparationsarbete. Det var en ganska varm månad med relativt få besökare, bara 63 stycken att jämföra med rekordåret 2019 när vi hade 160.

När maj månad år 2025 började hade vi sammanlagt haft museet öppet i drygt 900 dagar. Under april, maj och juni 2016 räknade vi inte besökare men med realistiska antaganden om antalet öppetdagar de månaderna blir första maj 2025 öppetdag nummer 920, ungefär. Då är även de "udda" öppetdagarna inräknade, sådana när vi har varit bokade för grupper, Bergdala Marknad eller liknande.

Jubileums-sommarfönstret

För alla som har glömt: det var såhär det började: Föreningen Glas-i-Hovet fick en pantograf från Kosta. Tillsammans med den kom ca 140 mönsterplåtar.

Alltså var det naturligt att vi framför allt intresserade oss för etsningen som teknik, speciellt pantografering, och sökte därför pantograferade glas med mönster som vi ägde förlagor (mönsterplåtar) till.

Det måste varit nångång hösten-vintern 2015-16 (det var snöigt och halt, minns jag) som jag gick in på en antikaffär på Söder i Stockholm. Där hittade jag en bricka med seltersglas jag tyckte var bekanta:

På annan plats i butiken fanns ett par så’nahär:

Jag gick hem till mamma och bläddrade i alla mönsterplåtsbilder jag hade på datorn, gick sedan tillbaka och köpte dem. Efter det tog jag med mig datorn när jag gick ”på sta’n”…
Stockholmsbesöket slutade med att jag kom hem med några Bero, några Evald och ett Kerstin.

Såhär några år senare har vi många fler glas-med -plåt – en del har vi (servis)namn på, men ännu fler utan namn. I årets fönster har vi bara glas som vi också har mönster till.

På översta hyllan finns:

Till vänster finns 6st Bero av olika storlekar, till höger har vi 5 Kerstin.

Hylla två:

Till vänster 4 Evald, till höger 5 (än då länge) anonyma - men plåten heter 98a. (vet du servisnamnet? berätta för oss!)

Hylla tre:

Till vänster 4 Kelly, till höger tre olika från plåt 93b (som var märkt Åfors, men låg i samma låda som de andra) och två St Erik.

På bottenhyllan:

från vänster: plåt 88b, "Kosta 480" (nr 53a), Erik (nr 99b), en liten vas plåt 64, Elon, 2st 99b, 2st Siv (104a)

Glasen och plåtarna finns beskrivna och fotograferade i vår inventarieförteckning (går att ladda ner från vår nedladdningssida där det också finns mycket annat att ta del av.
Under sommaren är du välkommen att se fönstret på plats - öppettider står direkt under headern här ovan.

APRIL gånger TIO

Detta är ett ganska långt inlägg, helt utan bilder. Min tanke är att under 2025 års säsong göra ett sådant här inlägg varje månad, ett inlägg där jag berättar litet om vad som timat under just den månaden sedan vi startade museet i april månad 2016.

2015 fick några av de mera teknikhistoriskt intresserade medlemmarna i föreningen Glas-i-Hovmantorp, Gunnar Björberg, Kerstin Fröberg, Bela Kirsch och Björn Zethraeus för att nämna några idén att koncentrera verksamheten mot glasindustrins teknikhistoria. Vi började söka efter tekniska artefakter och nåddes av ett rykte att det skulle finnas en pantograf någonstans. Samtal med Smålands Museum/Sveriges Glasmuseum och Kulturparken Småland visade att det eventuellt kunde finnas andra industrihistoriskt intressanta lämningar på olika platser. Letandet fortsatte och fokus riktades allt mera mot källaren i Strömbergshyttan.

Till slut kom vi in i strömbergshyttans källare och upptäckte att där mycket riktigt stod en pantograf nedplockad i delar. Nästa utmaning var att få bekräftat att vi kunde få denna pantograf. Ytterligare nästa utmaning var att hitta någonstans att ställa den och sedan fanns det en utmaning till – nämligen att flytta den. Vi visste att det gamla sliperiet inte användes av glasbruket och efter litet efterforskningar kunde vi skriva ett avtal med Bergdala Fastighets AB om att vi skulle få disponera sliperibyggnaden kostnadsfritt för museiverksamhet.

Inne i sliperibyggnaden hittade vi – bland mängder av skräp – två glaspressar och en halvautomatisk flaskblåsningsmaskin, alla tre i ganska dåligt skick. Så de första insatserna handlade dels om att rensa pressarna från intorkat fett, skapa plats, städa och ställa undan saker så pantografen skulle få plats. Den 30 september 2015 kunde vi flytta pantografen från Strömbergshyttans källare till vårt kommande museum.

Den 23 april 2016 var dagen då vi kunde slå upp portarna till vårt museum. Säsongen 2016 var alltså vår första. Vi visste inte hur vårt nya museum skulle mottas, men det blev en väldigt bra säsong. Vi hade förstås ingenting att jämföra med, men vissa dagar var det verkligen trängsel. Sliperibyggnaden var avdelad på mitten och vi hade bara öppnat halva. Vi hade ju då bara en pantograf, två pressar och en halvautomat att visa och så hade vi byggt en enkel hylla med belysning för litet glas i mitten av lokalen. Vi visade också litet blås- och pressformar. Men det fanns inte egentligen några informationsskyltar och allting var väldigt primitivt.

April 2016 hade vi ännu inte börjat räkna besökare, men aprilmånaderna 2017, -18 och -19 hade vi i genomsnitt ungefär 20 besökare per dag. Vi hade förstås inte öppet alla dagar...

April 2019 blev litet av en ödesmånad. På föreningens Glas-i-Hovmantorp årsmöte den 23 mars hade man beslutat att lägga ner föreningen och att uppdra åt mig (Björn Zethraeus) att hitta en ny organisationsform för att fortsätta museiverksamheten. Under våren 2019 pågick också planeringen för GAS 2020, en stor internationell glaskonferens som planerades hålla i glasriket år 2020. Samtidigt tänkte jag förstås fram-och-tillbaka på olika möjliga organisationsformer och Kerstin och jag pratade mycket om för-och-nackdelar.

April 2020 blev en krismånad. Covid-viruset hade tagit över världen och GAS 2020 ställdes in. Besökarna skulle hålla en glasblåsarpipas avstånd om de inte var en familjegrupp... Men vi hade fått upp trespråkiga skyltar, svenska, tyska och engelska. De skyltarna har vi fortfarande kvar och de är uppskattade.

April 2021 fick vi nya restriktioner på antalet besökare - minst tio kvadratmerer per besökare skulle det vara så gränsen i vårt fall blev sju samtidigt. Så vi satte upp en skylt utanför museet med sju klädnypor där det fanns sju inplastade närvarokort och uppmanade varje besökare att ha med sig ett av dessa kort. Och när de gick ut skulle de lämna tillbaka lappen. Om det var tomt på lappar utanför dörren fick de vackert vänta. Men nu hade vaccineringen kommit igång och vi började hoppas på bättre tider. I april 2020 hade vi inte någon besökare alls med 2021 hade vi faktiskt ett genomsnitt på tre per öppetdag.

I april 2022 hade vår inventarieförteckning svällt så mycket att det började bli dags att tänka på en bättre lösning än ett excelark. Så vi registrerade museet som säsongsarbetsgivare hos skatteverket för att kunna städsla en sommarjobbare med uppdraget att förbereda för en riktigt databas. Nu hade också folk blivit vaccinerade mot covid och antalet besökare per öppetdag steg till drygt 15.

Fram till 2021 hade vi haft en utställning i Lessebo bibliotek varje februari men -22 byggdes biblioteket om och den enda allmänna utställningsytan i hela kommunen försvann. Vad vi gjorde var att prata med biblioteket och få tillåtelse att ha ett eget litet utställningspoduim i ett hörn.
April 2023 var tredje månaden vi ställde ut under rubriken "månadens föremål" och vi passade på att marknadsföra glastekniska museets pris. April är sista chansen att nominera. Nu var vi tillbaka på banan igen efter viruset och antalet besökare per dag kom upp till 19.

Vintern -23/-24 innehöll en del ombyggnad inne i museet och när vi öppnade i april kunde vi äntligen visa upp hur ett polariskop fungerade...

Och nu har april 2025 slutat. Vi har bara haft öppet två dagar i april men har hittills haft 46 besökare eftersom Wexio Motorveteraner hade bokat in ett eget besök på kvällstid. Sådana bokningar räknas som egna öppettillfällen så genomsnittet blir drygt 15 besökare per öppettillfälle. Vi har också, äntligen, fått tag på en glasperkolator. Det är inte den i sverige klassiska "Don Pedro" utan den ännu mera klassiska engelska "Cona". Grejen är att många besökare har så svårt att acceptera att eldfast glas kan ställas direkt på spisen, men så vanliga som Don Pedro var så borde den hjälpa till och öka förståelsen.