Gunnars ”pinnar” har utökats en aning, men först:
vad är då en ”pinne”?
Citat ur en av föreningens gamla skrifter (”Glas till tusen snapsglas, 2004”):
"
Drivna pinnar
Bergdala
Innan möjligheten att spränga togs i bruk, gjordes de flesta glasen drivna genom att i hyttan värma, öppna mynningen, forma glaset och göra det helt klart.
Verkstädernas storlek var sju man, alltid män:
Skålanfångaren fångar an glaset ur degeln, välsar 'biten' spetsig, blåser I luft, skär av vid naveln och ger den till
Uppblåsaren som blåser i mera luft, drar ut benet och när kupan fått rätt storlek och benet avsedd längd överlämnar han glaset vidare till benmakaren, som när glaset kallnat slår av den glaskula, som uppblåsaren haft som stöd när han drog ut benet.
Observera: någon form där glaset blåstes upp i användes inte. Det krävdes ett gott ögonmått både hos anfångaren och uppblåsaren.
Benmakaren fick en fotbit som han klipper på benet och formar foten i en klämma av hårt trä. Den ena skivan har en skåra där benet vilar, den andra skivan var hyvlad slät.
Fotanfångaresysslan delades av två man som växelvis fångade an till fot och värmde glas.
Det fotförsedda glaset anhäftas med hjälp av benmakaren med en smal puntel av glas och dess spets värmdes i en lerkaka uppsatt framför ett av hålen i glasugnen. Kakan hade två små invärmningshål. Värmaren lämnade det uppvärmda glaset till
Mästaren som drev ut öppningen till glaset till avsedd form. Om uppblåsaren lyckats med att 'skära' en jämn kant och av-knackningen fungerat hundraprocentigt behövde mästaren inte renklippa kanten.
När glaset var färdigt knackades det av i ett 'kolfat' (en låda med varm aska) och inbäraren gick till kylröret och lade in det. där. Långt in på 1900-talet användes kylpottor.
Verkstäderna var mycket samspelta och man kom upp i en hastighet av 100-120 glas i timmen. Ackordet per 100 st var vid början av 1920-talet på Bergdala enligt Kjell Andersson kr 2.40.
"
Så långt teorin om ”pinnar”.
Åter till verkligheten, eller, snarare, fönstret med pinnar i. Det innehåller nu 39 st, både pinnar och andra snapsglas (och några små som kanske en gång var avsedda för andra starkvaror).
Vi har flera nya glasföremål också, här ser vi fönstret med ”gelbat”. (Karaffen är en äkta Nya, med etikett och allt
Ett montage med konserveringsburkslock (12 unika, plus några dubletter):
Strax innan vi skulle gå hem inträffade julafton, aningen otippat: Lars Benne, en av våra långväga medlemmar, hade samlat ihop ett antal etsade glas åt oss. Stort tack!
Hur det var med publiken? Jotack, bättre än förra året: då hade vi 68 besökare under april – i år har vi fått ihop 100 jämnt. (Glöm inte att vi avser att åter fördubbla antalet: tag med alla bekanta och kom hit!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar