Inför vintern

- och vilken vinter det ska bli: Den Stora Marksaneringen ska bli av!

Vilket alltså innebär att "man" ska schakta bort (i princip) en meter jord (nåja, fyllmassor, glasbitar, asklager…) runt hela området, alldeles intill alla byggnader.
(Meningen är att byggnaderna ska stå kvar oskadade, och att marknivån ska vara tillbaka innan nästa säsong.)

Alltså behövde vi vinterstäda ovanligt mycket i år: inte bara kabelskydden skulle in, bänkarna skulle också in. Plus alla de trädgårdsplattor vi lagt (och de som bara var staplade).

Vi beslöt också att ”kaputt-maskinen” har gjort sitt, och ska ersättas med en hylla, så nu är den också nedmonterad.

Häromdagen hade vi besök av ett par saneringsexperter. Det bankades i golvet (lät ihåligt, men det visste ju vi), spekulerades i byggår, vilken del som var äldst mm mm.

När vi åkt hem grävde Albin (tv) några provgropar – och fann en skatt: Nyckeln Till Historien!

Idag har vi gjort lite mer vinterfix, till exempel rostskyddat pressformar.

Rykande färskt!

Om ett par timmar ska vi samlas inför vår tioårsjubileumsmiddag – det var meningen att vi först skulle gå på promenad längs Fibbleåleden under ledning av Ulla R men med varningar (och viss verklighet) om stormen Amy har vi modifierat planen till att istället (fortfarande under ledning av Ulla R) besöka hembygdsföreningens arkiv.

Efter det ska vi bege oss till Folkets hus för själva ätandet, som dock skall föregås av visning av den rykande färska Jubileumsfilmen, som Zäta alldeles nyss skickat till youtube.

MEN för dig som hittar hit (kanske rentav innan ovanstående inträffar), finns filmen också här:


Såhär hade vi det:

SEPTEMBER gånger tio

Efter säsongen, 20 september 2016, organiserade vi, tillsammans med Kosta Folkets Hus, en kvällsaktivitet i Kosta. Temat var ”Pantografen från Kosta glasbruk” och vad vi hoppades på var att gamla glasarbetare skulle komma och berätta saker för oss. Det blev en mycket lyckad kväll där vi gick runt och intervjuade gamla glasarbetare och vi fick en hel del intressant information. Efteråt kände vi oss ganska nöjda med vår kunskap om pantografering och om syraetsning som dekorationsmetod. Men den andra tekniken? Guillochémönstren?
Eftersom vi hade fått bidraget från Riksantikvarieämbetet kunde vi under sensommaren 2016 kontakta en modellbyggare som åtog sig att bygga en enkel modell med tre stycken stora kugghjul och en excenter som genererade ett mönster. Mittåt: Det skulle vara tre olika modeller, var och en med tre stora kugghjul och en excenter som ritade tre helt olika mönster. Alla tre uppsättningarna skulle se ungefär likadana ut vid ett hastigt ögonkast men de skulle alltså göra tre olika mönster. Men sedan hände det något!
Omkring månadsskiftet oktober/november 2016 fick vi ett SMS från Berne Karlsson, arkivansvarig på Ekeberga hembygdsförening: ”Hittat en konstig maskin i Långholmen. Intresserade?” Undertecknat Berne. Med SMS’et fanns en bild på en nog så underlig maskin som stack upp ur en allmän röra av olika saker.
Vid närmare efterforskning visade det sig att vad Berne hittat var en vertikal, 12-glas, pantograf. Och samtidigt hittade vi två stycken Guillocheringsmaskiner.

September 2017 kände vi oss ganska möra. Det var vår första "riktiga" säsong, verksamheten hade börjat hitta sina former, vi hade fått ganska många nya artefakter, det gällde att få vertikalpantografen uppställd och monterad. Delar av den var trasiga och behövde lödas ihop. Det var en tid för att planera och förbereda.
I november fick vi golvet fixat på den plats där vertikalpantografen skulle stå. Den har en motvikt som väger ungefär 120 kilo så den kräver ett djupt hål i golvet. Och som tidigare sagts så rinner det vatten där nere... Under december fick vi så pantografen på plats. Lasse Hultman och jag (Björn Z) höll motvikten på rätt höjd medan Kerstin låg på golet och försökte få in bulten som den skulle fästas med på rätt plats. Tack och lov tappade hon varken bult eller mutter...

I mitten av september 2018 var Kerstin, Lasse, Bela och jag (Björn) i Tyskland och i Slovakien och besåg både cylinderblåsning på Lamberts och såväl antika som moderna pantografer på Rona. Bortsett från det mycket imponerande att få se cylinderblåsning i verkliga livet var mekaniken i Ronas äldsta pantograf kanske det mest intressanta.
Den del i deras pantograf som sköter omskalningen är en enkel parallellogram. Omskaningen i våra två, liksom den på Kulturarvscentrum, sköts via två slädar som rör sig vinkelrätt och dår skalningen i höjd och sida ställs in genom vinklarna på två gejdrar. Det är alltså helt olika konstruktioner. Rona säger att deras pantograf är engelsk från 1896. De tre som finns hos oss och på KAC har alla metriska gängor i skruvarna. Senare kommer ytterligare en indikation, men detta kan möjligen antyda att de tre kvarvarande svenska pantograferna inte är engelska. Tyvärr fick vi inte komma till Crystalex, men på deras hemsida fanns en bild, nu borttagen, som visade en pantograf med en ytterligare annorlunda konstruktion.
Vi har hört att pantografer importerades från England, Tyskland och Frankrike. Vi har inte sett några bilder på Reijmyres pantograf, den som anses vara den äldsta svenska, som alltså (kanske) skulle ha importerats från Frankrike år 1880.
Men nu kommer en intressant fråga. Rona säger att de var först med att pantografera glas på den Europeiska kontinenten, alltså år 1896. Om vi antar att det är sant att Reimyre började pantografera 1880 - hur kan det då komma sig att vi till Sverige kunde importera en fransk pantograf 1880 men att inget glasbruk på kontinenten producerade pantograferade glas vid den tiden? Kan tullmurarna på kontinenten efter napoleonkrigen ha något med saken att göra? Och kan de nära kontakterna mellan Sverige och Frankrike sedan Bernadotterna gjorts till svenska kungar ha något med saken att göra? Sverige var ju inte inblandat i napoleonkrigen? Ett mysterium. Vi återkommer till det här senare...
Vintern 2018/2019 gjorde vi två andra besök av betydelse: Dels blev vi inbjudna att föreläsa på IFÖ industrihistoriska museum. De ville att vi skulle prata om Hermansenugnens konstruktion och funktion. Och så besökte vi degelverkstaden i Kosta. Så vi var inte bara utomlands. Nu hade alltså vårt rykte börjat sprida sig inom Sverige. Vi ordnade också öppna föreläsningar, till exempel en välbesökt i Hovmantorp vid vilken Erika Lagerbielke berättade om servisglasets utveckling under 1800-talet.
2016 hade vi räknat in 1646 besökare, 2017 blev slutsiffran 3329 stycken. Men 2018 var vädret emot oss. Det var ett utpräglat nödår med extrem värme och torka. Boskap nödslaktades, grödorna torkade bort och folk var inte intresserade av att gå på museer utan låg på stranden istället. Vi fick bara 2330 besökare. Vi såg ju det här redan mitt i säsongen och trodde inte ens vi skulle nå upp till 2018 stycken. Så vi klöv ett Bergdalatroll i två delar och delade ut ett diplom och ett halvt troll till årets halvbesökare, besökare nummer 1009. Men i slutet av säsongen kunde vi faktiskt dela ut utmärkelsen "årets besökare" också...

Under september 2019 fortsatte tillströmningen. Vi hade flera förbokade besök, bussar och diverse. Ni som har varit på besök har säkert noterat våra snurrbara, trekantiga och trespråkiga skyltar. De tillkom under september månad. De kan monteras både vertikalt och horisontellt och de är faktiskt jättebra. Även besökarna uppskattar dem. Fast det händer - ganska ofta faktiskt - att de inte inser att de är vridbara. Det kan se rätt kul ut när någon försöker läsa "sitt" språk på baksidan...
I oktober var Kerstin på en resa till Stourbridge utanför Birmingham. Man kan gott säga att det är den engelska motvarigheten till Glasriket. En av de intressanta saker hon såg där var exempel på engelska pantografer. Det som var mest intressant med den saken var hur omskalningsmekanismen såg ut. Det visade sig att den - precis som på Ronas första pantograf - var av den traditionella konstruktionen med en parallellogram. Detta förstäkte ytterligare vå tro att de tre bevarade svenska pantograferna, våra två och den på kulturarvscentrum, nog kommer från Tyskland. Eller åtminstone inte från England.
Efter ordinarei säsong var det under oktober dags för Bergdala marknad, "Glasriket glöder" och bokningar. 2019 slutade med 3602 besökare och nu hade vi fått blodad tand. Med GAS 2020 skulle vi definitivt över 4000 år 2020!!
I december 2019 hölls de formella möten som upplöste föreningen Glas-i-Hovmatorp och överförde föreningens samlingar av böcker, föremål, inspelningar och annat liksom en slutgiltig överföring från föreningens bankkonto till stiftelsen. Nu stod museet helt på egna ben.
En sak vi hade önskat oss var en litet mera komplicerad pressform, en flerdelad. Så vi ringde Mats Jonasson på Målerås som sade att "Javisst, kom ni bara!". Sagt och gjort. Han visade upp oss på vinden, pekade in i ett hörn och sade att "tag en som ni vill ha, bara". Formarna var litet hopkleggade men vi hittade en tredelad med, i princip, lös bottenplatta och malle. Trappan ner från vinden är ganska smal och ganska brant och när vi hittade formen verkade bottenplattan inte vara lös. Så Kerstin tog mallen och jag tog formen i sina två handtag, förökte undvika att den skulle slå smalbenen av mig när den gungade hit och dit i mina raka armar och gav mig nerför trappan. De är tunga de där, men efter ett antal pauser var vi nere och kunde lasta in den i bilen. Då, men först då, trillade bottenplattan av och själva formen blev några kilo lättare... Gräddkanna "Hjärta", minsann, som av en del pressglassamlare tillkrivs Glimma, av andra Modala men där den form vi numera har bevisligen använts på Målerås.

September 2020, eftersäsongen efter första året som stiftelse, innehöll flera olika saker. Bland annat hittade vi på en loppis en gräddkanna "Hjärta" som passar perfekt i den pressform vi fått från Målerås!
2020 var första helåret för oss som stiftelse och det var också femte året vi hade haft verksamheten igång. Nu hade vi lärt oss hur slipstenen skulle dras och eftersom vi nu var en stiftelse ställdels det litet nya krav på oss. Bokföringen var mera detaljerad, vi skulle deklarera till skatteverket, länsstyrelsen krävde en någolunda fullödig verksamhetsberättelse. All det här tillsammans betydde att vi kunde börja dra slutsatser både om verksamheten som sådan men också om vårt sätt att sköta verksamheten. En sak som var tydlig var utvecklingen av frivilliga gåvor från våra besökare. 2016 hade vi fått in i genomsnitt 4:- per besökare, 2017 fick vi knappt 7:-, 2018/-19 knappt 9 ._ och 2020 drygt 14:-.
Det här tolkade vi som att vi helt enkelt hade blivit mycket bättre både på att presentera utställningen men också på att hela kvaliteten på besöket uppfattades som bättre. Vi hade helt enkelt blivit mycket mera professionella. Givetvis återstod en hel del att göra, men vi kände att vi var på rätt väg.
Nu hade också våra samlingar växt. Vi hade några hundra glas, flera hyllmeter med böcker och artiklar, väl över 60 timmar inspelningar, en icke helt föraktlig maskinpark, lådvis med gjutmodeller... Under vintern 2020/-21 började vi alltså dokumentera vad vi hade.
Önskan var egentligen att göra en riktig datbas men trots att vi själva hade god dataerfarenhet var den i huvudsak från äldre tiders teknik. Vi kunde helt enkelt inte göra en publikt sökbar databas. Istället gjorde vi ett enkelt excelark. Tanken var att om vi lagrade bilder, inspelningar och liknande på vårt webbhotell så skulle den som ville söka i våra samlingar kunna ladda ner excel-arket och i det skulle de finnas länkar till bilderna, inspelningarna eller vad det nu kunde vara. Exempelvis har vi två stycken 3D-modeller som ligger på "Sketchfab" men som man enkelt kommer åt från excel-arket. Så även om det är ett primitivt sätt så ger det ganska stora möjligheter.

September 2021 delade vi för första gången ut Glastekniska Museets pris, nämligen till Susann Johannisson från Kalmar museum. Totalt under året kunde vi räkna in 2484 besökare. Bara drygt 250 fler än det första virusåret, men vi var ändå ganska nöjda. Vi hade fått flera nya artefakter och vi hade börjat komma igång på allvar med dokumentationsarbetet. Och den genomsnittliga gåvan från besökarna fortsatte att stiga. Vi var vid gott mod när säsongen slutade.
Men vi stod inför nya utmaningar. Dels skulle vi härbärgera den nya slipstolen och dessutom var vi tvungna att göra något åt våra samlingar. Vi måste å ena sidan kunna hitta föremål när vi så önskade och dessutom måste vi, på det ojämna golvet, placera en slipstol på ett sådant sätt att ett nyfiket och klätterbenäget barn inte kunde välta den över sig. Ovanpå detta måste vi på något sätt organisera vår egen verkstadsavdelning där vi kan rostskydda, inventariemärka, limma ihop eler putsa upp grejer.
Det blev många kalla dagar men vi fick upp väggfasta hyllor både på södra gavel och på väggen i "verkstadsdelen". Vi fick slipstolen på plats och förankrad i väggen och så sorterade vi glas och lätta artefakter i kartonger. Utanpå kartongerna skrev vi inventarienumren och sedan ställde vi kartongerna i hyllorna på södra gavelväggen. Tanken var att när man ville ha tag på någonting som man hade hittat i inventarieförteckningen så kunde man med hjälp av inventarienumret identifiera rätt kartong, lyfta ner den och sedan plocka upp rätt sak. Klokt tänkt tyckte vi.
Men sedan var det ju det där med böckerna. När vi passerde nyåret 2021/-22 hade vi över 600 böcker och tidskriftsartiklar. I april -22 fick vi sex flyttkartonger med utagallrade böcker/tidskrifter från kulturarvscentrum, och då och då hittar vi själva någonting nytt. Vi har ett hörn i källaren på folkets hus i Hovmantorp, tillsammans med deras värmecentral, där vi förvarar böcker. En del böcker förvaras hemma hos Kerstin och Björn som ett litet handbibliotek. Vi försöker sälja dublettböcker men vi kan inte ha dem kvar i museet över vintern för då möglar de och de blir bara fler och fler. Detta är ett ännu olöst problem.

September 2022 delade vi ut glastekniska museets pris för andra gången. Policyn är att ge priset vartannat år till en man, vartannat till en kvinna och -22 var det Håkan Karlsson från Nybro som fick det. Vi hade haft öppet totalt 107 dagar under säsongen och räknat in 2870 besökare, så vi hade inte riktigt kommit upp till pre-virus-niuvån ännu.

2023 års glastekniska pris gick till Gunnel Holmér och delades traditionsenligt ut i Bergdalas hytta i samband med internationella kulturarvsdagen. Tionde september kom säsongens besökare nummer 3000 in över tröskeln - nu var vi äntligen tillbaka till besökarnivån före viruset. När vi summerade säsongen 2023 hade vi haft 3284 besökare.
Värt att notera var speciellt myllret på Bergdala Marknad den 28 oktober då vi räknade in 191 besökare under dagen!

Vid kulturarvsdagen den 6 september 2024 fick Richard Mutafela diplom och 15000:-. Då delade vi nämligen ut Glastekniska Museets pris för fjärde gången.
Trots att vi hade passerat 3000 besökare redan 23 augusti och trots att vi fick 160 besökare under Bergdala marknad i oktober lyckades vi inte slå 2019 års besöksrekord, 3608 stycken. Slutsiffran för hela säsongen blev 3405 besökare. Näst bästa året av alla men... Vi får ge oss till tåls och se vad jubileumsåret 2015 kan ge...

Nu har september 2025 tagit slut. Det tog ända till den 27 innan vi äntligen kunde räkna in besökare nummer 3000. Det har verkligen varit en hattig säsong i år. Nu är det bara Bergdala marknad kvar, den 25 november.
12 september delade vi ut Glastekniska Museets pris för femte gången. I år belönade vi Ulla Ramne för hennes, Ulla Brownes och hembygdsföreningens arbete med att levandegöra Hovmantorps industrihistoria. Vi är faktiskt ganska stolta över att hittills ha kunnat dela ut totalt 75000:- till personer som gjort goda insatser för att framhäva glasriket som ett industrihistoriskt intressant besöksmål. Prissumman tar vi helt och hållet från de frivilliga bidrag som våra besökare lägger i bössan. Tack till er, alla snälla besökare!
Under kommande vinter skall SGU se till att marken runt bruket saneras, och då även runt oss. Den 16 september var det ett informationsmöte om projektet. Det vi är litet rädda för är att när de gräver upp marken alldeles intill museet så kan det leda till att regnvatten kommer åt under golvet. Och eftersom vårt golv i grunden bara är ett tunt cementlager direkt på marken så kan det ställa till det för oss. Därför var vi väldigt tydliga med den saken under informationsmötet och så får vi hoppas att de tog de här varningarna på allvar...
Vad saneringen också kommer att innebära är att vi måste ta in campingborden över vintern. Och vi måste ta in de stenplattor vi har utanför. Och vi får hoppas att de inte gräver av fiberkabeln. Och ... Ja det är helt enkelt en del förberedelsearbete som behöver göras. Men det skall i alla fall bli skönt att få den nära omgivningen litet "städad". Så får vi se ifall det verkligen är klart tills det är dags att öppna nästa år.

Prisutdelningsjubileum!

I fredags delade vi ut Glastekniska museets pris för FEMTE gången – alltså femårsjubileum!

2025 års pris går till Ulla Ramne för hennes arbete med Fibbleåleden.
Juryns motivering:
” [Ulla Ramne] som tillsammans med i första hand Ulla Browne har skapat den industrihistoriska ”Fibbleåleden”. Längs den visas både mångfalden och historien i Hovmantorps rika industriliv. Leden är ett föredömligt exempel på hur man synliggör den lokala industrihistorien.”

Till Fibbleåleden finns en folder, som kort beskriver de olika industrierna längs leden.
För ögonblicket finns foldern inte till nedladdning, men det kommer!
Tills vidare finns bild på omslaget

och uppslaget

Årets pris är gjort av Riksglasskolan i Pukeberg, och ser ot så här:

AUGUSTI gånger tio

Augusti 2016 stängde vi vår första säsong. Vi hade förstås ingenting att jämföra med, men vissa dagar var det verkligen trängsel. Sliperibyggnaden var avdelad på mitten och vi hade bara öppnat halva. Vi hade ju då bara en pantograf, två pressar och en halvautomat att visa och så hade vi byggt en enkel hylla med belysning för litet glas i mitten av lokalen. Vi visade också litet blås- och pressformar. Men det fanns inte egentligen några informationsskyltar och allting var väldigt primitivt. Ändå räknade vi in 1646 besökare men i verkligheten var det säkerligen fler än 2000, för vi började inte räkna förrän i slutet av juni.
Vid säsongsslutet hade vi börjat inse att vi måste katalogisera och registrera vad vi hade. Vi hade också fått upp en riktig hylla innanför dörren, en hylla där vi kunde visa upp böcker vi hade till försäljning och litet allmänt turistmaterial och så hade vi gjiort självguider på engelska och svenska så att besökarna kunde gå runt på egen hand och faktiskt - i någon mån - förstå vad de såg.

När augusti 2017 började hade vi kommit ganska långt vad beträffar att montera ihop verikalpantografen. Åtminstone hade vi bestämt var den skulle så och vi hade identifierat en massa olika lösa delar. Vi är nog några av dem här i landet som vet mest om pantogtrafer för glasdekoration.
Vi var då, fortfarande, ganska många som var engagerae i driften av museet så i slutet av augusti ställde vi till med en grillfest för "personalen". Vi blev tvungna att bära in picknickborden i museet eftersom det kom en plötslig och rätt rejäl regnskur, men grillen fick stå kvar utanför. Som tur var hade vi ett ganska stort parasoll...
Och så var det en sak till: Vi var rätt malliga når vi delade ut diplom till den 2017'e besökaren för säsongen den sista juli. Men augusti hann inte gå över innan vi räknade in den tretusende besökaren för säsongen!!

Redan tidigt på våren 2018 hade vi fått en trasig degel från glasbruket. Hela sommaren hade den stått utanför norra gaveln och vi hade funderat på hur vi skulle kunna skydda den från frostsprängning. Lasse hade - av någon outgrundlig anledning - ett par gamla bussfönster(!) stående och hade dessutom känningar inom snickeribranschen. Och i augusti kom han farande med diverse tryckimpregnerade träbitar, två bussrutor och en hel massa entusiasm. Hans fältrop för den dagen var "Nu skall ni se på Ikea!" Han hade prefabricerat ett stativ som passade tunt degeln och i vilket man i spår kunde passa in bussfönstren överlappande ovanför degeln! Då och då får man tvätta bort algpåväxt på överytan men i övrigt sitter hela arrangemanget helt orört fortfarande. Och mest imponerande är att degeln inte fylls varken med snö eller vatten och inte har den frusit sönder heller.

I Augusti 2019 passerade vi 10 000 besökare totalt sedan vi öppnade, eller åtminstone sedan vi började räkna. Dessutom kom nu staketet runt det avspärrade området på plats. Det var ju litet viktigt inför GAS 2020 att folk inte skulle bli förgiftade. Dessutom förberedde vi höstens ankomst genom att montera upp belysning ovanför planglasdisplayen på norra gaveln. Den tänds genom att man pluggar in en stickkontakt men det är ju ändå inte så ofta vi har besköare på mörka höstkvällar.

När vi kom in i augusti 2020 hade vi alltså bara "med oss" mindre än 1400 besökare. Den 23 juli hade vi delat ut ett halvt bergdalatroll plus ett diplom med innebörden att vara årets halvbesökare, men den 19 augusti kunde vi äntligen räkna in "årets besökare", besökare nummer 2020!
Under sommaren 2020 hade vi fått flera olika nya glas, bland annat Stockholmspanoramat. Men dessutom fick vi en massa gjutmodeller från firma Mekan och Modell i Alvesta. De här gjutmodellerna är tillverkade av trä och används för att göra de sandformar i vilka man sedan gjuter till exempel pressformar av gjutjärn för att slutligen pressa till exempel ljushållare av glas. Många steg där... Och så tog vi nya foton på större delen av våra mönsterplåtar. Vid det här laget började antalet föremål bli så stort och så diversifierat att vi insåg att vi skulle behöva organisera saker och ting på ett bättre sätt än vi hade.

I augusti 2021 flyttade vi om litet granna i fönstren. I fönstret bakom halvautomaten hade vi tidigare haft hela fönstret full med flaskor. Men i augusti ville våra flasksamlande kompisar ta hem sina dyrgripar. Samtidigt hade vi ju fått två konservburkar med svamp. Så nu flyttade vi konserveringsburklockdisplayen från sin tidigare plats till fönstret bakom halvautomaten. Det är också en logisk plats eftersom konserveringsburkar var en av de stora produkterna från halvautomaterna under krigen.
I augusti -21 fick vi ett mejl från Håkan Karlsson i Nybro. Han hade städat i verkstaden på firman och hittat några gamla anteckningsböcker. Så hade han frågar runt litet om någon trodde att de kunde vara av något intresse. Och då hade ha blivit tillsagd att de skall till Bergdala Glastekniska Museum! Så då kontaktade han oss. Vilken skatt. Det är fem detaljerade anteckningsböcker från en formmakare. Pressformarna som ju är av gjutjärn har i sig varenda detalj av det mönster som det pressade glasföremålet visar. De kan vara otroligt detaljerade. I äldre pressformar är dessa mönster utmejslade på frihand i gjutjärnet. Det var det som var formmakarens jobb och nu fick vi till våra samlingar handskrivna anteckningsböcker med detaljerade ritningar från en sådan formmakare plus, från hans gamla arbetskamraters egen mun, en levnadsteckning. (Här hittar du allt material från Siegfried Egers.)
Den tolfte augusti kom säsongens besökare nummer 2021. Ungefär en vecka tidigare än det första virusåret. Inte ett jättestort steg framåt mot normalitet, men i alla fall.
Vid det här laget började det pratas alltmera om att covid-vaccin utvecklades och skulle komma att bli tillgängliga, men allting var fortfarande mest förhoppningar.

Den stora grejen i augusti 2022 var att vi åkte iväg till Virserum. Då frågar sig "vän av ordning" förstås: Virserum? Varför i hela fridens namn skulle någon vilja åka till Virserum???
Såhr tänkte vi: Stiftelsen har i grunden inga pengar. Det är bra med reklam. Reklam kostar pengar. Men om vi kan visa upp någonting tillräckligt udda i TV utan att behöva betala för det så har vi fått gratisreklam!! Ni förstår tanken?
Antikrundan var i Virserum den 26 augusti 2022 - och det var vi också. Vi hade med oss i första hand Siegfried Egers anteckningsböcker. Det händer ju att folk kommer dit med underliga glasföremål och vi tänkte oss att anteckningsböcker som svart-på-vitt visade att det inte är sådär himla enkelt att attribuera bruksglasföremål till glasbruk baserat på mönster skulle kunna vara av allmänt intresse. Och så tänkte vi att när frågan om värde kom upp skulle vi svara att det var mest försäkringvärdet vi var ute efter.
Bo Knutsson vad den vi mötte i trieringen och han hänvisade oss vidare till nästa kö med en kommentar i stil med att det vore ju en annan sak om vi hade haft en anteckningsbok som enbart handlade om en enda formgivare. Men som det nu var - när man inte visste varken bruk eller formgivare var det knappast något av intresse. Vi tycker ju precis tvärtom så vi lufsade vidare till den kö han skickat oss till men det slutade på ungefär samma sätt. Det gjorde oss ganska besvikna för det antyder att det kultur- och industrihistoriska värdet inte uppskattas på det vis vi hade hoppats. Men okej: Deras primära mål är att göra bra och populär TV. Kanske skulle det vara en annan sak om man kontaktade utbildningsradion - men det skulle inte ha samma reklamvärde...

Augusti 2023 kunde vi räkna in besökare nummer 20 000 från det att vi öppnade i april 2016. Eller, ja, från det att vi började räkna besökare någon gång under 2016 i alla fall. Och i mitten av månaden hade vi flyttat upp största delen av våra glasföremål till de nya hyllorna på vinden. Detta underlättade väldigt mycket när det gällde att plocka fram vad som skulle till Lessebo Bibliotek för "månadens föremål".
En del av våra artefakter är väldigt ömtåliga. Speciellt gäller det en del böcker, till exempel "Syra-Einars" anteckningsböcker. De är också svåra att scanna in. Som "tur" är har vi tillgång till en dokumentkamera och under augusti -23 digitaliserade vi dem. (och här kan du se resultatet.)

Den 23 augusti 2024 passerade säsongens besökarantal 3000. Vi började hoppas på att kunna slå 2019 års rekordsiffra, 3602 under hela säsongen, och förlängde öppetperioden med en vecka.

2025 har varit en väldigt ojämn säsong. En delförklaring kan vara att den allmänna turistinformationen har varit ännu sämre än vanligt. I år har det i praktiken funnits två platser i hela kommunen där turisterna överhuvudtaget har erbjudits information, nämligen dels i Lessebo Kommunhus' entre och dels i caféet vid Skrufs glasbruk. Dessutom har vädret varit väldigt ojämnt.
Vi har också sett att trenden från de senaste åren håller i sig: Turister från kontinenten kommer i ett ökande antal, allt tidigare, och är väsentligt mera spendersamma än svenskar. Även detta påverkas förstås av att det inte erbjuds någon information till turisterna. Hur skall en som bara talar tyska kunna hitta till oss små besöksmål när ingen information finns att tillgå?
Idag var sista öppetdagen i augusti. Två (ointresserade) besökare. Nittio färre under augusti i år än vi hade förra året, sjuttio kvar till 3000 besökare... Nåväl, vi har fyra öppethelger kvar och så tillkommer Bergdala höstmarknad...

Öppetdag nummer 1000!!

Idag den 16 augusti 2025 har Bergdala Glastekniska Museum haft 1000 öppetdagar och 27877 räknade besökare sedan vi öppnade den 23/4 år 2016.
I verkligheten är det fler besökare totalt för vi började inte räkna ordentligt förrän en bit in på säsongen år 2016. Den tionde säsongen närmar sig sitt slut. Vi kommer att ha öppet hela nästa vecka, till och med den 24 augusti, 10-16 alla dagar. Sedan håller vi helgöppet lördagar 10-16 och söndagar 12-16 under hela september. Med ett undantag: Fredag den 12 september delar vi för femte gången ut Glastekniska museets pris och då håller vi öppet åtminstone några timmar.
Dagens besökssiffra är långt ifrån något rekord, 27 besökare, men det var flera som var verkligt trevliga. Som jämförelse kan man nämna att den 13 juli 2019 hade vi 122 besökare. Säsongen har på det hela taget varit halvbra. Det har varierat väldigt mycket från dag till dag med antalet besökare. Rimligen är det kopplat till årets väldigt växlande väder. Samtidigt ser vi en tydlig trend, nämligen att besökare från kontinenten kommer allt tidigare. Vi ser också hur svenskar håller hårt i plånboken medan däremot de frivilliga gåvorna både via kontokort och i utländsk kontant valuta ökar.

JULI gånger tio

Juli 2016 var vi med i radio. Den 8 juli 2016 kom en förhoppningsfull och entusiastisk reporter och möttes av Björn Z. Efter en kort visning av vad vi hade och ett samtal om hur vi skulle lägga upp det hela var det så dags att förbereda det som skulle bli direktsändning. Reportern fick en liten varning: Du får räkna med att det kan vara dålig täckning här. ”Nä-nä-nä, jag har en sändarutrustning som känner av fem olika nät, så det är inget problem alls”.
En stund senare hade vi gått igenom mera i detalj exakt vad vi skulle prata om och hur det skulle illustreras och så gick vi ut till glasbrukets truck som stod parkerad bakom den gamla oljetanken. Där fanns det någorlunda nättäckning vilket det inte gjorde inne i museet. Så när det var dags för sändning så meddelade reportern programledaren att ifall vi försvann ur sändning så skulle hon hojta "RABARBERPAJ"! så skulle han veta vad som hände... Och det var inte alls på skoj utan faktiskt fullt allvar.
På trucken placerade vi några olika tillbehör av typen skiftnycklar och liknande som kunde användas för att illustrera olika mekaniska saker och användas för ljudeffekter och så spelade vi radioteater. ”Jaha, nu har vi alltså kommit till pantografen som står rakt innanför dörren. En stor apparat det här. Var det inte väldigt bullersamt att arbeta med den?” litet fejkat gnisslande. ”Nej det tycker jag väl inte…”. Som tur var så var det en solig, helt vindstilla dag och inte speciellt mycket fågelkvitter så på det hela taget blev det bra.
Men nu började vi alltså få pantografen att röra sig på ett förutsägbart sätt. Vissa saker i pantografen, som till exempel att manövrera nålkarna fram-och-tillbaka, bygger på att saker glider lätt och faller ner av sin egen tyngd. Och det var inte lätt att få delarna så rena att det här faktiskt fungerade, men det gick. Ett annat problem var att andra rörelser överförs via tunna fjäderstålsband och de enda vi hade var de som händelsevis inte hade gått av. Och de var inte så många. Så de flesta band vi hade i reserv var helt enkelt för korta att använda. Mycket pyssel var det att hitta band som fungerade.
Under juli fick vi också upp en platsbyggd hylla vid mittpelaren i lokalen. Vi sågade till plywoodskivor som passade mot pelaren och monterade dit så led-lampor som belysning och så plastskivor som skydd. Det blev inte jättebra men vi kunde ta ner glasen som vi satt upp på väggarna och visa dem på ett bättre sätt och i närmare anslutning till pantografen. Så det blev bättre och bättre även om allting var ganska så amatörmässigt.

När vi kom till juli 2017 hade verksamheten satt sig och vi var ganska varma i kläderna. Vi gjorde en ny "trottoarpratare", en flyttbar skylt som vi kan ställa på parkeringsplatsen och som pekar ut oss och vi lät tillverka en stor vepa som vi kan spänna upp på långsidan och som syns bra.
Det var förstås en hel del pyssel med att få Guillocheringsmaskinerna att röra sig och så var det en del pyssel med att bestämma var vertikalpantografen skulle kunna stå. Den kräver nämligen ett hål i golvet och sedan katastrofen när vi tog in den visste vi ju att golver var, ... tja ... opålitligt? Så det krävdes en del planering och förberedelsearbete.
Säsongen 2016 hade vi inte räknat besökare på allvar, men det började vi med säsongen 2017. Och det födde en ny idé. Vi beslöt införa "årets besökare". Årets besökare är den besökare som är samma som årtalet. Och den sista juli 2017 klev besökare nummer 2017 in över tröskeln och belönades med diplom och ett glasäpple.

I juli 2018 firade vi 120-års-jubileum!! Nä-Nä, alldeles lugna, det har inte slagit över i skallen på gubben. Den äldsta daterade pantografplåten i vår samling är för att dekorera glas till Deutsches Turnfest i Hamburg 23-27 juli 1898. Så alla tyska besökare, eller åtminstone alla tyska besökares tyska barn, fick ett Bergdalatroll under just de dagarna. Vi hade skaffat hundra troll och satt museietiketter på dem. Alla gick förstås inte åt, 31 stycken delade vi ut, men då hade vi små gåvor till, exempelvis, årets besökare eller andra förtjänta.
Dessutom fick vi en screentrycksschablon från ett par elever vid Grimslövs folkhögskola. Den monterade vi i screentrycksmaskinen som en tydlig illustration till hur screentryck går till. Då hade vi ett glas liggande i maskinen, ett glas med en enhörning på så det passade bra att få en schablon med en enhörning. Tyvärr har just det glaset senare tillat i golvet och - ... ja, som det går med glas och cementgolv.
Vi gjorde också ett försök att göra en schablon som kunde läggas på pantografen. Vi hade redan tidigare gjort flera försök att montera en penna i pantografen så att man som besökare skulle kunna dekorera en egen pappmugg, men det funkade aldrig. Dock: Skam den som ger sig. Men efter de här försöken i juli 2018 har vi fått inse att det överstiger vår förmåga.

Juli 2019 rullade på med fortsatta rekord i antalet besökare och redan den 26 juli kunde vi överlämna diplom och bergdalatroll till årets besökare. Vi började hoppas att komma över 3500 beökare under säsongen.
Vi visste ju att våra nya broschyrskåp inte var regntäta och ett par intensiva åskskurar visade att broschyrerna "vissnade" en del - men samtidigt märkte vi att de var väldigt uppskattade. Folk kom och tittade och plockade och sedan kom de in till oss och frågade vidare. Skåpen fungerade helt enkelt som "dragare".

Juli 2020: Även om allting kändes ganska deprimerande med viruset och frånvaron av besökare kämpade vi vidare. Men i början av juli hände åtminstone någonting som var litet spännande. Det dök upp en grupp människor som stoppade ner pinnar i marken och pysslade med sladdar inne i det avspärrade, hårt förorenade området. Vad var nu det för några gökar?
Kort historik: Redan 2004 gjordes en första undersökning av markförorenignarna runt glasbruket. Sedan gjodes flera ytterligare undersökningar 2014, -15, -18 ... Nu finns det faktiskt planer på att verkligen genomföra en sanering - kanske nästa år, 2026.
Vad den här gruppen höll på med var att ytterligare kartlägga var någonstans de stora mängdena glas finns i marken. Man gjorde det geom att stoppa ner elektroder i backen, skicka ström genom dem och mäta upp det elerktriska motståndet mellan elektroderna. Richard Mutafela hade utvecklat mättekniken som en del av sitt doktorsarbete vid Linnéuniversitetet.
Den trettionde juli hade vi räknat in totalt 1397 besökare varav 1181 stycken under juli. Vi som hade drömt om över 4000 på hela säsongen...

Juli 2021 fick vi fönstren på framsidan och på gavlarna målade. Det ingår i villkoren för att vi skall få disponera sliperiet för museiverksamhet att vi måste underhålla byggnaden. Och länsstyrelsen har sagt åt oss att vi bara får underhålla på vissa sätt. Så det gällde att hitta en firma som kunde åta sig att måla med linoljefärg. Många stykningar blev det men det är professionellt gjort så nu skall det väl hålla ett tag hoppas vi. Det är inte billigt...
Ända sedan vi fick i ordning displayen med konserveringsburklock har vi velat ha ett par "riktiga" konserver. Gärna med etikett på. Riktigt så väl blev det nu inte - men nästan. Den 19 juli kom två damer in genom dörren medförande dels en burk med konserverad blandsvamp och dels en med konserverade kantareller. De berättade att båda lades in omkring 1960 så de är ungefär 60 år gamla. Kantarellerna är fortfarande synligt gula! En del av våra artefakter får åka hem över vintern eftersom de är frostkänsliga. De här två burkarna tillhör den kategorin. Jag är inte säker på att kantarellerna skulle smaka speciellt fylligt men jag skulle inte tveka att äta dem...

Sommaren 2022 hade vi också en sommarpraktikant på vad vi skulle kunna kalla arbetsträning. Hans uppgifter var av praktisk karaktär så han hjälpte oss med en del städning, en del mindre snickeriarbeten och så var det speciellt två saker som han gjorde som var av mera långvarig karaktär. Ni som har varit i museet vet att vi koncentrerar oss på perioeden från tidigt 1800-tal till idag. För att illustrera perioden använder vi ett diagram ur en av Olle Krantz böcker. Det diagrammet finns reproducerat i ganska stor storlek med en vit kurva på svart bakgrund på väggen i museet.
Såhär gick det till: Originaldiagrammet scannades, en svart kurva på vit bakgrund. Det inverterades så det blev en vit kurva på svart bakgrund. Så projicerades diagrammet på svart kartong som monterats på en vägg i museet. Vår praktikant utrustades med en vit tuschpenna och så gällde det att rita av diagrammet exakt.
Bekymren var två: När han skulle rita på den svarta kartongen höll han ju handen i vägen för den projicerade bilden, så han skuggade bort precis det han skulle rita. Och den svarta kartongen absorberade den vita tuschen så det krävdes många lager vit tusch för att få bra kontrast. Detta var nog hans svåraste uppgift under sommaren men det blev jättebra.
Den andra större uppgiften var att lägga tre stenplattor horisontellt och på samma höjd utanför vår dörr. Det skulle vara en enkel men tung uppgift om det vore så att vi hade stenmjöl eller fin sand som man kunde ha som underlag - men det hade vi inte. Målen med detta var två: Dels att helt enkelt få ett bättre och snyggare insteg, men också att skapa avrinning när det ösregnar. Tidigare blev det en jättepöl precis utanför dörren när det regnade häftigt.
En av stenarna rör sig numera litet när man stiger på den - de andra ligger stadigt. Och vi har blivit av med pölen...

Under juli -23 började vi så bygga de nya förvaringshyllorna på vinden. Besökarna strömmade till och bara under juli räknade vi in 1445 beökare. 2019 hade vi visserligen haft 1552 men den 31 juli -23 kunde vi ändå dela ut diplom och Bergdalatroll till "årets besökare". Nu kände vi att vi började komma tillbaka till rimliga antal igen.
Nu hade vi också byggt en liten specialhylla för pressformen från Målerås, den tredelade för gräddkanna "Hjärta", så att vi kunde visa den i direkt anslutning till pressarna.

28 juli 2024 blev den åttonde "Årets Besökare" belönad med diplom och Bergdalatroll.

Och nu är juli månad 2025 till ända. Igår, den 31 juli, trädde årets besökare över tröskeln, nämligen Julia från tyskland med syster och föräldrar.
Fortfarande ser vi att svenska besökare håller hårt i plånboken. Men vi ser också att bidragen i utländsk valuta ligger på en hög nivå. Visserligen väntar vi med att slutredovisa utländska valutor till efter säsongen men man kan ju ändå se trenden.
Men överlag är det en konstig säsong i år. Antalet besökare ligger förvånansvärt lågt och det slår värre än vanligt mellan olika dagar. Allmänt sett kan man konstatera att det är omöjligt att i förväg gissa hur många som kommer att komma baserat på värdeutsikterna, men i år känns det ännu mera oförutsägbart än andra år. Vädret har ändå inte vara någon katastrof, litet varmare än ett normalt år men inte så soligt att folk bara legat på stranden. Och inte heller så regnigt att ingen har velat ge sig ut...