SEPTEMBER gånger tio

Efter säsongen, 20 september 2016, organiserade vi, tillsammans med Kosta Folkets Hus, en kvällsaktivitet i Kosta. Temat var ”Pantografen från Kosta glasbruk” och vad vi hoppades på var att gamla glasarbetare skulle komma och berätta saker för oss. Det blev en mycket lyckad kväll där vi gick runt och intervjuade gamla glasarbetare och vi fick en hel del intressant information. Efteråt kände vi oss ganska nöjda med vår kunskap om pantografering och om syraetsning som dekorationsmetod. Men den andra tekniken? Guillochémönstren?
Eftersom vi hade fått bidraget från Riksantikvarieämbetet kunde vi under sensommaren 2016 kontakta en modellbyggare som åtog sig att bygga en enkel modell med tre stycken stora kugghjul och en excenter som genererade ett mönster. Mittåt: Det skulle vara tre olika modeller, var och en med tre stora kugghjul och en excenter som ritade tre helt olika mönster. Alla tre uppsättningarna skulle se ungefär likadana ut vid ett hastigt ögonkast men de skulle alltså göra tre olika mönster. Men sedan hände det något!
Omkring månadsskiftet oktober/november 2016 fick vi ett SMS från Berne Karlsson, arkivansvarig på Ekeberga hembygdsförening: ”Hittat en konstig maskin i Långholmen. Intresserade?” Undertecknat Berne. Med SMS’et fanns en bild på en nog så underlig maskin som stack upp ur en allmän röra av olika saker.
Vid närmare efterforskning visade det sig att vad Berne hittat var en vertikal, 12-glas, pantograf. Och samtidigt hittade vi två stycken Guillocheringsmaskiner.

September 2017 kände vi oss ganska möra. Det var vår första "riktiga" säsong, verksamheten hade börjat hitta sina former, vi hade fått ganska många nya artefakter, det gällde att få vertikalpantografen uppställd och monterad. Delar av den var trasiga och behövde lödas ihop. Det var en tid för att planera och förbereda.
I november fick vi golvet fixat på den plats där vertikalpantografen skulle stå. Den har en motvikt som väger ungefär 120 kilo så den kräver ett djupt hål i golvet. Och som tidigare sagts så rinner det vatten där nere... Under december fick vi så pantografen på plats. Lasse Hultman och jag (Björn Z) höll motvikten på rätt höjd medan Kerstin låg på golet och försökte få in bulten som den skulle fästas med på rätt plats. Tack och lov tappade hon varken bult eller mutter...

I mitten av september 2018 var Kerstin, Lasse, Bela och jag (Björn) i Tyskland och i Slovakien och besåg både cylinderblåsning på Lamberts och såväl antika som moderna pantografer på Rona. Bortsett från det mycket imponerande att få se cylinderblåsning i verkliga livet var mekaniken i Ronas äldsta pantograf kanske det mest intressanta.
Den del i deras pantograf som sköter omskalningen är en enkel parallellogram. Omskaningen i våra två, liksom den på Kulturarvscentrum, sköts via två slädar som rör sig vinkelrätt och dår skalningen i höjd och sida ställs in genom vinklarna på två gejdrar. Det är alltså helt olika konstruktioner. Rona säger att deras pantograf är engelsk från 1896. De tre som finns hos oss och på KAC har alla metriska gängor i skruvarna. Senare kommer ytterligare en indikation, men detta kan möjligen antyda att de tre kvarvarande svenska pantograferna inte är engelska. Tyvärr fick vi inte komma till Crystalex, men på deras hemsida fanns en bild, nu borttagen, som visade en pantograf med en ytterligare annorlunda konstruktion.
Vi har hört att pantografer importerades från England, Tyskland och Frankrike. Vi har inte sett några bilder på Reijmyres pantograf, den som anses vara den äldsta svenska, som alltså (kanske) skulle ha importerats från Frankrike år 1880.
Men nu kommer en intressant fråga. Rona säger att de var först med att pantografera glas på den Europeiska kontinenten, alltså år 1896. Om vi antar att det är sant att Reimyre började pantografera 1880 - hur kan det då komma sig att vi till Sverige kunde importera en fransk pantograf 1880 men att inget glasbruk på kontinenten producerade pantograferade glas vid den tiden? Kan tullmurarna på kontinenten efter napoleonkrigen ha något med saken att göra? Och kan de nära kontakterna mellan Sverige och Frankrike sedan Bernadotterna gjorts till svenska kungar ha något med saken att göra? Sverige var ju inte inblandat i napoleonkrigen? Ett mysterium. Vi återkommer till det här senare...
Vintern 2018/2019 gjorde vi två andra besök av betydelse: Dels blev vi inbjudna att föreläsa på IFÖ industrihistoriska museum. De ville att vi skulle prata om Hermansenugnens konstruktion och funktion. Och så besökte vi degelverkstaden i Kosta. Så vi var inte bara utomlands. Nu hade alltså vårt rykte börjat sprida sig inom Sverige. Vi ordnade också öppna föreläsningar, till exempel en välbesökt i Hovmantorp vid vilken Erika Lagerbielke berättade om servisglasets utveckling under 1800-talet.
2016 hade vi räknat in 1646 besökare, 2017 blev slutsiffran 3329 stycken. Men 2018 var vädret emot oss. Det var ett utpräglat nödår med extrem värme och torka. Boskap nödslaktades, grödorna torkade bort och folk var inte intresserade av att gå på museer utan låg på stranden istället. Vi fick bara 2330 besökare. Vi såg ju det här redan mitt i säsongen och trodde inte ens vi skulle nå upp till 2018 stycken. Så vi klöv ett Bergdalatroll i två delar och delade ut ett diplom och ett halvt troll till årets halvbesökare, besökare nummer 1009. Men i slutet av säsongen kunde vi faktiskt dela ut utmärkelsen "årets besökare" också...

Under september 2019 fortsatte tillströmningen. Vi hade flera förbokade besök, bussar och diverse. Ni som har varit på besök har säkert noterat våra snurrbara, trekantiga och trespråkiga skyltar. De tillkom under september månad. De kan monteras både vertikalt och horisontellt och de är faktiskt jättebra. Även besökarna uppskattar dem. Fast det händer - ganska ofta faktiskt - att de inte inser att de är vridbara. Det kan se rätt kul ut när någon försöker läsa "sitt" språk på baksidan...
I oktober var Kerstin på en resa till Stourbridge utanför Birmingham. Man kan gott säga att det är den engelska motvarigheten till Glasriket. En av de intressanta saker hon såg där var exempel på engelska pantografer. Det som var mest intressant med den saken var hur omskalningsmekanismen såg ut. Det visade sig att den - precis som på Ronas första pantograf - var av den traditionella konstruktionen med en parallellogram. Detta förstäkte ytterligare vå tro att de tre bevarade svenska pantograferna, våra två och den på kulturarvscentrum, nog kommer från Tyskland. Eller åtminstone inte från England.
Efter ordinarei säsong var det under oktober dags för Bergdala marknad, "Glasriket glöder" och bokningar. 2019 slutade med 3602 besökare och nu hade vi fått blodad tand. Med GAS 2020 skulle vi definitivt över 4000 år 2020!!
I december 2019 hölls de formella möten som upplöste föreningen Glas-i-Hovmatorp och överförde föreningens samlingar av böcker, föremål, inspelningar och annat liksom en slutgiltig överföring från föreningens bankkonto till stiftelsen. Nu stod museet helt på egna ben.
En sak vi hade önskat oss var en litet mera komplicerad pressform, en flerdelad. Så vi ringde Mats Jonasson på Målerås som sade att "Javisst, kom ni bara!". Sagt och gjort. Han visade upp oss på vinden, pekade in i ett hörn och sade att "tag en som ni vill ha, bara". Formarna var litet hopkleggade men vi hittade en tredelad med, i princip, lös bottenplatta och malle. Trappan ner från vinden är ganska smal och ganska brant och när vi hittade formen verkade bottenplattan inte vara lös. Så Kerstin tog mallen och jag tog formen i sina två handtag, förökte undvika att den skulle slå smalbenen av mig när den gungade hit och dit i mina raka armar och gav mig nerför trappan. De är tunga de där, men efter ett antal pauser var vi nere och kunde lasta in den i bilen. Då, men först då, trillade bottenplattan av och själva formen blev några kilo lättare... Gräddkanna "Hjärta", minsann, som av en del pressglassamlare tillkrivs Glimma, av andra Modala men där den form vi numera har bevisligen använts på Målerås.

September 2020, eftersäsongen efter första året som stiftelse, innehöll flera olika saker. Bland annat hittade vi på en loppis en gräddkanna "Hjärta" som passar perfekt i den pressform vi fått från Målerås!
2020 var första helåret för oss som stiftelse och det var också femte året vi hade haft verksamheten igång. Nu hade vi lärt oss hur slipstenen skulle dras och eftersom vi nu var en stiftelse ställdels det litet nya krav på oss. Bokföringen var mera detaljerad, vi skulle deklarera till skatteverket, länsstyrelsen krävde en någolunda fullödig verksamhetsberättelse. All det här tillsammans betydde att vi kunde börja dra slutsatser både om verksamheten som sådan men också om vårt sätt att sköta verksamheten. En sak som var tydlig var utvecklingen av frivilliga gåvor från våra besökare. 2016 hade vi fått in i genomsnitt 4:- per besökare, 2017 fick vi knappt 7:-, 2018/-19 knappt 9 ._ och 2020 drygt 14:-.
Det här tolkade vi som att vi helt enkelt hade blivit mycket bättre både på att presentera utställningen men också på att hela kvaliteten på besöket uppfattades som bättre. Vi hade helt enkelt blivit mycket mera professionella. Givetvis återstod en hel del att göra, men vi kände att vi var på rätt väg.
Nu hade också våra samlingar växt. Vi hade några hundra glas, flera hyllmeter med böcker och artiklar, väl över 60 timmar inspelningar, en icke helt föraktlig maskinpark, lådvis med gjutmodeller... Under vintern 2020/-21 började vi alltså dokumentera vad vi hade.
Önskan var egentligen att göra en riktig datbas men trots att vi själva hade god dataerfarenhet var den i huvudsak från äldre tiders teknik. Vi kunde helt enkelt inte göra en publikt sökbar databas. Istället gjorde vi ett enkelt excelark. Tanken var att om vi lagrade bilder, inspelningar och liknande på vårt webbhotell så skulle den som ville söka i våra samlingar kunna ladda ner excel-arket och i det skulle de finnas länkar till bilderna, inspelningarna eller vad det nu kunde vara. Exempelvis har vi två stycken 3D-modeller som ligger på "Sketchfab" men som man enkelt kommer åt från excel-arket. Så även om det är ett primitivt sätt så ger det ganska stora möjligheter.

September 2021 delade vi för första gången ut Glastekniska Museets pris, nämligen till Susann Johannisson från Kalmar museum. Totalt under året kunde vi räkna in 2484 besökare. Bara drygt 250 fler än det första virusåret, men vi var ändå ganska nöjda. Vi hade fått flera nya artefakter och vi hade börjat komma igång på allvar med dokumentationsarbetet. Och den genomsnittliga gåvan från besökarna fortsatte att stiga. Vi var vid gott mod när säsongen slutade.
Men vi stod inför nya utmaningar. Dels skulle vi härbärgera den nya slipstolen och dessutom var vi tvungna att göra något åt våra samlingar. Vi måste å ena sidan kunna hitta föremål när vi så önskade och dessutom måste vi, på det ojämna golvet, placera en slipstol på ett sådant sätt att ett nyfiket och klätterbenäget barn inte kunde välta den över sig. Ovanpå detta måste vi på något sätt organisera vår egen verkstadsavdelning där vi kan rostskydda, inventariemärka, limma ihop eler putsa upp grejer.
Det blev många kalla dagar men vi fick upp väggfasta hyllor både på södra gavel och på väggen i "verkstadsdelen". Vi fick slipstolen på plats och förankrad i väggen och så sorterade vi glas och lätta artefakter i kartonger. Utanpå kartongerna skrev vi inventarienumren och sedan ställde vi kartongerna i hyllorna på södra gavelväggen. Tanken var att när man ville ha tag på någonting som man hade hittat i inventarieförteckningen så kunde man med hjälp av inventarienumret identifiera rätt kartong, lyfta ner den och sedan plocka upp rätt sak. Klokt tänkt tyckte vi.
Men sedan var det ju det där med böckerna. När vi passerde nyåret 2021/-22 hade vi över 600 böcker och tidskriftsartiklar. I april -22 fick vi sex flyttkartonger med utagallrade böcker/tidskrifter från kulturarvscentrum, och då och då hittar vi själva någonting nytt. Vi har ett hörn i källaren på folkets hus i Hovmantorp, tillsammans med deras värmecentral, där vi förvarar böcker. En del böcker förvaras hemma hos Kerstin och Björn som ett litet handbibliotek. Vi försöker sälja dublettböcker men vi kan inte ha dem kvar i museet över vintern för då möglar de och de blir bara fler och fler. Detta är ett ännu olöst problem.

September 2022 delade vi ut glastekniska museets pris för andra gången. Policyn är att ge priset vartannat år till en man, vartannat till en kvinna och -22 var det Håkan Karlsson från Nybro som fick det. Vi hade haft öppet totalt 107 dagar under säsongen och räknat in 2870 besökare, så vi hade inte riktigt kommit upp till pre-virus-niuvån ännu.

2023 års glastekniska pris gick till Gunnel Holmér och delades traditionsenligt ut i Bergdalas hytta i samband med internationella kulturarvsdagen. Tionde september kom säsongens besökare nummer 3000 in över tröskeln - nu var vi äntligen tillbaka till besökarnivån före viruset. När vi summerade säsongen 2023 hade vi haft 3284 besökare.
Värt att notera var speciellt myllret på Bergdala Marknad den 28 oktober då vi räknade in 191 besökare under dagen!

Vid kulturarvsdagen den 6 september 2024 fick Richard Mutafela diplom och 15000:-. Då delade vi nämligen ut Glastekniska Museets pris för fjärde gången.
Trots att vi hade passerat 3000 besökare redan 23 augusti och trots att vi fick 160 besökare under Bergdala marknad i oktober lyckades vi inte slå 2019 års besöksrekord, 3608 stycken. Slutsiffran för hela säsongen blev 3405 besökare. Näst bästa året av alla men... Vi får ge oss till tåls och se vad jubileumsåret 2015 kan ge...

Nu har september 2025 tagit slut. Det tog ända till den 27 innan vi äntligen kunde räkna in besökare nummer 3000. Det har verkligen varit en hattig säsong i år. Nu är det bara Bergdala marknad kvar, den 25 november.
12 september delade vi ut Glastekniska Museets pris för femte gången. I år belönade vi Ulla Ramne för hennes, Ulla Brownes och hembygdsföreningens arbete med att levandegöra Hovmantorps industrihistoria. Vi är faktiskt ganska stolta över att hittills ha kunnat dela ut totalt 75000:- till personer som gjort goda insatser för att framhäva glasriket som ett industrihistoriskt intressant besöksmål. Prissumman tar vi helt och hållet från de frivilliga bidrag som våra besökare lägger i bössan. Tack till er, alla snälla besökare!
Under kommande vinter skall SGU se till att marken runt bruket saneras, och då även runt oss. Den 16 september var det ett informationsmöte om projektet. Det vi är litet rädda för är att när de gräver upp marken alldeles intill museet så kan det leda till att regnvatten kommer åt under golvet. Och eftersom vårt golv i grunden bara är ett tunt cementlager direkt på marken så kan det ställa till det för oss. Därför var vi väldigt tydliga med den saken under informationsmötet och så får vi hoppas att de tog de här varningarna på allvar...
Vad saneringen också kommer att innebära är att vi måste ta in campingborden över vintern. Och vi måste ta in de stenplattor vi har utanför. Och vi får hoppas att de inte gräver av fiberkabeln. Och ... Ja det är helt enkelt en del förberedelsearbete som behöver göras. Men det skall i alla fall bli skönt att få den nära omgivningen litet "städad". Så får vi se ifall det verkligen är klart tills det är dags att öppna nästa år.