Att göra fiasko

var vad tusentals italienska glasblåsare hade för sig i under hundratals år: tydligen nämns flasktypen först hos författaren Boccacio under medio 1300-tal.
Ännu på 1900-talet ägnade sig ca 1000 blåsare åt denna syssla (Wikipedia).

En fiasco är alltså en rundbottnad (vin)flaska, ombunden med lämpligt stråmaterial som tjänade dels till stöd (så att de kunde stå på bordet), dels till skydd under transport.
Vissa av oss ”gamlingar” har handlat Chianti i ombunden fiasco på systembolaget i vår ungdom – urdrucken tjänade den bra till ljusstake. Ett av de berömda exemplen på detta är i filmen ”Lady och Lufsen”…

Idag har jag (som så ofta) surfat på internet efter intressant läsning om svensk glastillverkningshistoria.
På den fantastiska sajten Runeberg.org hittade jag idag Arbetets söner: Ett illustrationsverk öfver den svenska arbetarklassen (1906) av dr Knut Barr.
Han ägnar många sidor åt Glasmakaren, med både detaljer och anekdoter, däribland en om begreppet ”att göra fiasko”:

Och äfven om konsten kan se nog så lätt ut, för den oinvigde, som står och ser på, hur arbetaren formar sitt material, så bör man akta sig för att underskatta yrkets svårigheter.

Till sådan underskattning gjorde, berättas det, en tysk grefve sig skyldig. Han var en gång i Italien och såg en glasblåsare arbeta och tyckte då, att han kunde göra saken lika bra. Så ställde han sig att blåsa. Det första, han lyckades frambringa, var en päronformig hålpjes, som möjligen kunde kallas en liten flaska, hvilket på italienska heter fiasco. Det andra försöket gaf honom åter en sådan liten flaska, det tredje likaledes, och så gjorde han, hur han bar sig åt, aldrig annat än fiasco.

Från denna historia menar man, att talesättet »göra fiasco» härleder sig.


Intressant att notera är att, år 1906, de viktigaste industrigrenarna (bedömda enbart på antal sidor) är glasindustrin tillsammans med gruvindustrin och den mekaniska verkstadsindustrin.