”Rapportering"

Dethär ska alltså handla om mönsterrapporter. Kanske kan man säga att en mönsterrapport är den minsta identifierade byggstenen i ett större mönster, ungefär såhär: tänk en schackrutig tapet – där skulle alltså den minsta byggstenen bestå av fyra rutor, såhär:

Av den rapporten kan man bygga en hel vägg, genom att sätta dem bredvid och ovanför varandra.

Samma gäller förstås mönsterrapporter för pantograferade glas. Vanligen (men inte alltid) innehåller plåten en mönsterrapport.

Detta mönster heter Kerstin. På glaset finns rapporten sex gånger runt glaset. Utgående från plåten med en rapport måste man alltså ha sex nålar monterade på pantografen, då kommer varje nål att rita en rapport.

Så varför finns då en plåt med en dubbel rapport? Här kan jag bara spekulera – kanske fanns många mönster för endast tre nålar/mönsterbilder i produktion? Isåfall kan det ha varit enklare att göra en dubbelrapportsplåt för att sticka emellan med än att montera/demontera tre nålar på varje tallrik. Varje nål ritade i det fallet två mönsterbilder, så att glasen fortfarande hade sex mönsterbilder runt om.

Ibland är det svårare att förstå vilket ”totalmönster” man får från en knepigt rapporterad plåt.

Denhär plåten har vi döpt till 50A, något glas har vi inte.

Detta mönster illustrerar ganska bra att (mönster)rapporten inte behöver ha ”raka kanter”. Jag försökte rita av rapportens väsentliga delar, och placerade dem bredvid varandra:

Det gäller alltså för ”rapportförfattaren” att hålla koll på vilka delar av ”centralmotivet” som enklast kan ritas ”åt andra hållet”. (Det måste vara lättare att rita hela festongen i ett svep, än att dela den på mitten.)

Sedan kan det vara bättre att låta plåten innehålla många rapporter – detta gäller till exempel servisen Etyd, men mer om den i ett senare inlägg.