Glaspärledraperiet

som vi har i museet har hängt med sedan början av säsongen 2017

Redan under den säsongen började en-och-annan pärla att trilla av. Vi löste det genom att sätta krympslang i botten på varje längd (140 st är de), och förstärkte genom att sätta upp anslag med ”rör ej”.

Skyltar fungerade väl... sådär: det har pillats på många, många gånger.

En dag förra året tröttnade jag (den dagen hade ett antal vuxna, och några barn, bara fortsatt rakt igenom) och satte upp en ribba. Det fungerade lite bättre.

I år gjorde jag några ”bättre” skyltar och satte på ribban. Det fungerar fortfarande bara sådär… (”Men jag måste ju bara kolla om det faktiskt ÄR glas…” – eller det fantastiska ”ojdå! inte såg jag…”)

Idag var det en ung dam som undrade hur många pärlor det består av (men hon pillade inte), så jag räknade dem:

En gång var alla pärllängder 2 meter långa, och 140 st är de. På 10 cm får det plats 30 pärlor.

200 cm x 3 st = 600 pärlor per längd. Med 140 längder blir det 140 x 600 = 84 000 pärlor.

(Det är förstås inte sant: här-och-där finns några större pärlor (35 st), en del längder är inte längre 2 m långa och en-och-annan pärla har gått sönder mitt i – men även om bara 83 000 är kvar är det mycket nog…)

 

I museet citerar vi Alf Henriksson:

Glaspärlor görs av glasrör som skärs
likt hackelse, strån och stickor.
Smälts runda i kolpulver, tvättas och bärs
runt halsen av många flickor.
Kanske skulle de uttala sin betackelse
om de visste att glaspärlor görs såsom hackelse.

Och vad visste han, då? Jo, det visade sig att han faktiskt hade koll!
Två länkar till youtube: ”how it is made” och en från Tjeckien.

När vi skulle gå hem hittade vi en besökare-in-spe på baksidan av dörren (som ju egentligen är framsidan, men som inte syns när dörren är uppställd). Hen fick sitta kvar.