2016-02-23

till Kulturarvscentrum 23/2


for vi ju för att beundra den monterade pantografen. Och här stod den, i all sin prakt:


"Ritbordet" och "tallriksdelarna" var hopskruvade, "vridbanden" och "lyftbanden" fastsatta på sina riktiga platser osv.

Dessvärre var den trög att röra - så trög att något måste vara fel. Bara smutsig? Inte riktigt ställd (i våg och lod)? För tunga/för lätta tyngder? Klart är att något är fel - det skulle vara omöjligt att arbeta vid en maskin med sådant motstånd.

(Både Kulturarvscentrum och vi får jobba vidare, vi kan ju tävla om vem som löser problemet först?)

Så vi spanade vidare i omgivningarna... och se: där låg ju en massa stämpeletsningsplåtar! Och inte var de lika rostiga som våra, heller. Här ett exempel på plåt-återvinning, antingen är det en fd sågklinga eller ett fd spärrhjul (bra tjockt för sågklinga, tyckte vissa):


Alltså - hur kommer det sig att så, så många (okej då, än så länge bara Kosta och Åfors, som jag sett med egna ögon) gör etsade glas åt så, så många brittiska hotell (med mera)? Hur kommer det sig att det var lönsamt (för hotellägaren), borde det inte vara både enklare och billigare att få dem gjorda "hemma"?
(jfr denhär posten som listar ett antal av våra panto-plåtar - så har vi sågklingan ovan med minst 2 - och då finns massor med fler panto- och stämpelplåtar kvar att gå igenom) ... skulle det kunna vara så att vi här snubblat på ett av glasindustrins (gamla) problem... att inte (ha vett på att) ta betalt?!?)

På litet längre avstånd från pantografen fanns två guillocheringsmaskiner, båda från Kosta. De är inte i allra bästa skick, men det fick oss att börja prata om guillocheringsmönster, och -mönsternålar, vilket fick Sven-Åke att minnas några oidentifierade grejor i pantograflådan, samt fick mig att minnas något i en bok...


Och där var de! Hållarna för många ritsnålar samtidigt! Med en sånhär grej kan man ju lätt göra de parallella linjerna på våra meanderslingeglas! För att inte tala om att de stämmer (någorlunda) med vad Carl Kaijser skriver från Reijmyre på 20-talet, om nålar och gummisnoddar...


Slutligen fick vi tips om en film från Alvesta glasbruk 1977 - den finns här
- som visar en "halvautomat" i användning. Kanske gör man skåp-knoppar, eller (med tanke på att det senare i filmen visas montering av salt- eller sockerströare) så är det dessa små "flaskor" som tillverkas?

Allt-i-allt får en nog säga att det var en väl använd eftermiddag - tack för att vi fick komma, snälla Björn A och Sven-Åke R!

2016-02-17

Sammanfattning av två möten, 9:e och 16:e februari

Att försöka sammanfatta våra möten i FH H-torp är ofta ganska svårt: många av diskussionerna slutar i återvändsgränder, andra rinner över i orelaterade anekdoter, som följs av associativa anekdoter...

De två senaste mötena har bl a handlat om en specifik återvändsgränd: hur stora "ska" vinglas vara.
Vissa "vet" vilka storlekar som gäller ("det har ALDRIG tillverkats rödvinsglas som inte är 15 cl stora"), och som därför drar slutsatsen att de aktuella produktkatalogerna (Orrefors här, Kosta här - båda öppnas i nya fönster) är "felaktiga", eftersom de bland annat påstår att servisen Intermezzo (från Orrefors) innehåller 13 olika "ben-och-fot", där inte något glas tar 15 cl.
För Kostas del finns till exempel servisen Line, som innehåller 10 olika "ben-och-fot", av vilka en modell tar 15 cl - men det glaset kallas "champagne"...
(Jovisst, källkritik är viktigt, men kanske just produktkataloger inte är det första som ska ifrågasättas?)

Såvitt jag kunnat utröna rekommenderar förståsigpåare (tex sommelierer) idag att en "normal" serveringsstorlek av rödvin är 15 cl. De säger också att det är viktigt att glaset är större.
Nedan ett par exempel från butikerna i Kosta idag. Personalen i KostaBoda-shopen säger att man nu gått från att redovisa glasvolymen "upp till kanten" till att redovisa volymen till "inte riktigt upp till kanten", men för närvarande visar man båda siffrorna (se Line och Chateau).
Ingen personal visste hur Orrefors mäter sin volym, som dock redovisas som 60 cl för intermezzoglaset nedan.


Kanske kan denna diskussion läggas till handlingarna nu?


I övrigt diskuterade vi (igen) vem som kan tänkas äga Sliperiet. Av någon anledning (som jag, nykomling som jag är - har ju inte ens 20 år på orten - lyckades begripa) ansågs det otänkbart att både den påstådde ägaren och kommunen (dessa båda är överens) skulle kunna ha rätt, bland annat (tror jag) på grund av konstiga släktskapsförhållanden inom ett i kommunen befintligt företag. - somt är omöjligt att förstå för oss som inte är infödda i 3:e generationen (eller så).

Ett annat ämne var handpressar och deras konstruktion - tydligen är det omöjligt att Edward Strömbergs uppgifter (Kosta glasbruk 1842 - 1942) att de första pressningsförsöken ofta resulterade i att formarna "trycktes sönder" (se sid 100) skulle kunna vara sanna. Eftersom det är osannolikt att vi kan finna någon som var med då (1844) hoppas jag att även denna fråga kan läggas till handlingarna...


- intresset för att försöka identifiera (sätta servis-"namn") på pantografplåtarna förefaller för närvarande vara tämligen lågt, speciellt som det anses att de "borde" ha beteckningar fast påskrivna. (Bra tänkt, men som vi kan se, om vi tittar på själva plåtarna, så har de inte någon beteckning...)

Nå.

Nästa vecka ska vi alltså till Kulturarvscentrum för att beundra (eller hjälpa till med?) deras nu hopmonterade pantograf.
Träff antingen på H-torp FH kl 13.15 eller Kulturarvscentrum kl 14.

Eftersom vi kanske kan titta lite på servisglas också har jag tagit några bilder på plåtar (som inte är rengjorda), manipulerat kontrasten till (vad jag tyckte) bästa "synbarhet". (Klicka för förstoring)

En av dem har jag identifierat, nämligen "Superior" av Elis Bergh (enl Steenberg efter 1932, se Modernt svenskt glas från 1945, sidan 228):



Så tog jag med några andra också:

en som känns "äldre"


och två som känns betydligt modernare


(det undre kanske ska vridas ett kvarts varv moturs? eller ett halvt varv?)

2016-02-05

2:e februari

var vi tillbaka på Folkets hus för nya förhandlingar.

Som så ofta blev det en blandning av skrönor (ok, "sanna historier", då) och allvar, vetande och spekulationer.

Vi fick höra om när Hasse råkade få sen den hemliga bendragningsmaskinen (innan den var färdigutvecklad, därför hemlig), samt följde diskussioner om maskinell kontra manuell bendragning.

Vi kom tillbaka till antalet glas i serviserna, samt de olika storlekar som förekommit/förekommer.
Vi något tillfälle hänvisades till Kalla Anka såsom tänkbar bättre källa än mera konventionell litteratur - fan tro't?!?
Hur som, det förefaller behövas en mindre litteraturstudie avseende servisglas under århundradena. (Just nu läser jag det 40-sidiga kapitlet om "Servisglasets modellförändringar" av Elisa Steenberg, ur Modernt svenskt glas från 1943. Återkommer med påståenden/frågor.)

Vidare talades om olika formar - "öppna" resp "stängda".
Eftersom föreningen har några formar undanstoppade kommer här några bilder:

gissar jag föreställer en "öppen form"

måstea ju vara ett exempel på en "stängd form".
Nästa två bilder är snodda ur Orrefors katalog 2016.De liknar vår grafitform, tycker jag:

Här kommer en annan av föteningens formar - vad kallas då detta? Är det fortfarande en "öppen form", antar jag?

Gunnar meddelade att han kommit över några skisser, men tyvärr utan uppgift om vem/vilka som ritat, eller för vilket/vilka bruk de var avsedda för. Alla bläddrade lite lagom ostrukturerat, någon kände igen någon modell... Gunnar fortsätter försöka identifiera.

2016-02-01

Våren är här!

Nåja, vårterminen, i alla fall. I tisdags 26/1 hade vi vårt första möte, i Folkets hus i H-torp (eftersom det fortfarande är alltför kallt att vara i Bergdala).

Vi diskuterade vad som måste göras, och i vilken ordning.

Sålunda kom vi fram till att vi måste fixa till ett fundament till pantografen såsom det allra viktigaste. Vi satte målet att pantografen skall ha ett fundament och vara hopmonterad (men inte nödvändigtvis ”färdigmekad”) under april månad.

Vi ska också fixa skyltar som handlar om varför markföroreningar finns vid alla gamla processindustrier, alltså även glasbruk. Dessa ska, är det tänkt, sitta på staketet intill Sliperiet (och vi har bygglov från kommunen).
Hasse och Björn har jobbat med skylttexterna, Björn och Kerstin har försökt översätta till engelska.
Vi vill väl gärna ha dem på tyska också?
Vem kan göra det själv, vem känner nå’n som kan hjälpa till? Hör av er, så skickar jag texterna!

Annat som behöver funderas över är vad vi vill ha med i sommarens utställning, och hur det ska gå till.
Kerstin har några hyllor att låna ut; föreningen har ett antal fristående skärmar (som av någon anledning finns hemma hos B&K); vi har några (för få?) etsade glas; vi har många icke-rengjorda pantografplåtar...
Dock var vi överens om att vi inget behöver göra åt själva byggnaden, utöver vanlig städning. "Fula" väggar kan på lämpliga ställen förses med temporära skärmar, om det hjälper "synbarheten".

Minns ni "Celebrated Mountain Dew"? Kerstin har för föreningens räkning kommit över ett glas, men det kommer inte från vår plåt. (Jag är rätt kass på att fota glas, som ni kommer att se, men jag försöker... stoppade i lite svart tyg för kontrast, men bättre än så blev det inte)


(Med hjälp av förstoringsglas kan konstateras att diverse små detaljer skiljer, men det övervägande intrycket är ju riktigt)

B&K råkade häromdagen snubbla på två små Elon, samt tre (troligen guillocherade) dricksglas.

Detta ledde till några intressanta diskussioner – först om de guillocherade: så fort Hasse och Nicke fick syn på dem utropade de att de var blåsta i … ja, vad var det ni kallade det? Jag missade att anteckna! Vitsen skulle i alla fall vara att alla glas blir samma storlek. Nu är dessa tre glas av tre något olika storlekar, och frågan är vad det bevisar. (De har inte varit puntlade under, såvitt jag förstår)

Hur som, ställer man dem uppochned ser man att mönstret sitter på samma höjd (från överkanten, alltså). Man kan också se var mönstret börjar/slutar, några "ristningsfel" och några etsfel (små etsade fläckar där det inte skulle vara några, men också några saknade ets-streck). Om någon känner igen var de kan komma från, hör av er!


De två små Elonglasen (samt dedär svårlästa märkningarna på ett annat stämpeletsningsmönster) ledde till en annan diskussion: hur många glas ingår (i "förrgår", igår och idag) ingår i en "servis"?

Bela och Hasse var överens om att det var ("i förrgår", förmodar jag...) 8 olika "ben-och-fot" samt tre utan.
De 8 skulle vara, i storleksordning, likör (2,5 cl); madeira (5 cl); starkvin (sherry, portvin) (7,5 cl), vinglas: vitt 10 cl, rött 15 cl; öl (25 cl), snaps (varierar 5-6-7 cl); slutligen champagne (förekommer i två modeller/storlekar: skål 20 cl, hög 15-18 cl).
Utan fot har man seltersglas på 15 cl, dricksglas 20 cl, grogg 35-40 cl.

Sedan vidtog diskussioner om cocktail/martiniglas (som ju också har ben), samt varför de två stämpelmönstren ser ut att vara märkta "porto" resp "scherries" (se föregående inlägg), om nu båda sorterna ingår i kategorin "starkvin" och har samma storlek. Det blev inte avgjort.

Alltså gick jag hem och sökte svar i diverse husmorsböcker, etikettsböcker, google mm.
Inte blev jag klokare avseende gamla glasserviser, men helt klart har de blivit större under åren... nuförtiden är det inte sällsynt med 45cl för rödvinsglas (alltså tre gånger så stora!). Det kanske ska påpekas att böckerna (de moderna) är mycket tydliga med att man aldrig får fylla till mer än en tredjedel, så "egentligen" är de alltså lika stora/små...